Dear Frank
Idag har mitt tålamod prövats. Ja, det började redan här om dagen när jag bakade pepparkakor med femåringen. Hon var med och gjorde degen och nu kavlade hon upp ärmarna för att baka. Allt frid och fröjd – så när som att jag hade gjort andra grejer som stod i vägen (olämpliga att flytta på) och jag tänkte 'hon ledsnar väl snart' och tyckte hon kunde stå där och baka 'själv', med mig bakom ryggen när jag duttade med annat.
Mmmm... eller hur. Det är oooooOOOootroligt enerverande att mest bara stå och titta på när någon kavlar konstigt, tar ut en kaka mitt i för att sedan fräsa om att degen blir för mjölig (och varm) så nästa kaka blir konstig och det går inte att kavla och det fastnar och...
Jag var faktiskt rätt dålig, lade mig i alldeles för mycket. Trots att jag ansträngde mig för att inte titta, bet mig i tungan, gick iväg och gjorde något och kom tillbaka (men då ropade hon förstås alltid någon fråga under tiden och sedan 'mamma kom!'.
Det kliade i hela kroppen.
Men när jag väl höll käften så gjorde hon jättefina kakor och goda är de så de förslår, smaken går inte att jämföra med köptas.
Och jag tror vi åt mer deg än vi bakade ut. Jag menar än vad hon bakade ut...
'Mamma du är så rolig, kan jag äta den också'. Jäpp. Ta en klutt till. För mamma är också tokig i pepparkaksdeg. (Och jag misstänker att min mamma också var det, man fick i alla fall äta deg. Även om hon sa 'hallå där' ibland så jag minns att jag försökte smyga lite... hahaha, det hade hon förstås örnkoll på.)
Men nu skulle jag ju berätta om idag.
Efter mycket velande fram och tillbaka köpte vi en gran. En ganska liten söt som doftar fantastiskt. Femåringen hjälpte till att bära, stenhårt. Frid och fröjd, ner med den i foten när vi kom hem. Genast på med vatten, hon fick hämta kannan och jag mitt dumma arsel säger 'vill du vattna?' Klart hon ville. Och det borde ju gått galant, kannan är bra och utrymmet i foten stort. Men det är så kul så hon skvilpar till och så har vi då plötsligt en mönsterperforerad gjutjärnsfot som står på trippla lager tyg och det är blött. På det nyslipade trägolvet.
Jaha, det är väl bara att demontera skiten då och torka torrt, tänker jag.
Mmmm.
Stor tung stickig gran. Skruvarna slirar och jag får inte loss granen igen. Inte orkar jag lyfta eländet heller med gjutjärn och vatten som ytterligare tyngd. Att bara dra runt trädet över golvet gör ju ingen varken gladare eller torrare.
Hämtar papper och försöker knöla in under för att suga åt sig. Succén är väldigt måttlig. Foten är visserligen konvex men... tight. Nu börjar jag osa irritation och jag märker att 'Femman' tycker det är jobbigt. Jag var trött redan när vi satte igång och klockan den bara går och...
... ja, och golvet är blött. Så jag försöker gliida in en annan matta under granen men icke. Välta hela klabbet och låta vattnet, som ju är en hel del, rinna ut på golvet för att sen torka upp det? Äsch vad jobbigt. Riktigt dålig idé faktiskt.
Sen ser jag paketet med grovsalt. Som – eeh – står kvar på akvariet* men det jag jag ju återkomma till... I alla fall så pillar jag in så myckt papper det går och sedan häller jag grovsalt så gott jag kan över julgransfoten i alla hålen och en del av mattan. Det ska väl suga upp! Dessutom ser det ut som snö på foten, rätt snyggt faktiskt.
'Du är rolig du mamma' säger hon igen. 'Knasiga och smarta idéer du har'
Knasig och trött. Sedan kan du ju få gissa om alla lamporna i belysningen lyste (nej). Eller om de två slingorna trasslat ihop sig trots att jag rullat dem minutiöst förra året (ja). Och om det ändå inte var så att jag köpte en riktig skitgran som redan från början är kal på stora delar, tappar barr på löpande band och vars grenar är väldigt mycket har gått av (jo). Varför jag gjorde så? Om det kan berott på trötthet och stress? 'Jag tar en, det blir nog bra.' (JA.)
Det är väl fördelen med julgranar; de ska ändå kamoufleras. Och apropå det...
... när ljuset (inklusive trasiga lampor, inbilla dig inte att jag tittade efter innan) var på plats så upptäckte jag att det bara låg några få saker kvar i den kartong där jag plockat några julprylar från förut i december. Inga kulor till granen alltså. Inget mer glitter (bara en snutt på 45cm). För det ligger...
... uppe i den enda garderoben vi har. Och den är ju platsbyggd och rätt djup som du vet. Och det sista halvåret har det varit dåligt ställt där inne. Dvs man får vara glad om man inte blir anfallen när man öppnar dörren. Och längst upp längst bak... ja du fattar.
Sa till femåringen att nu blir det inget mer idag. Bara pyjamas men du får inte borsta tänderna. 'Va?', fast egentligen fattade hon, det är jag säker på.
Sedan satte vi oss framför granen och drack te och åt pepparkakor (ingen deg, det åt vi i morse efter frukosten) och tittade på dioderna och andades dofterna. Det var mysigt. Och nästan inte tålamodsprövande alls. Nästan, alltså.
