här igen x 2

Dear Frank

Måste du åka när jag behöver dig som mest? Hur ska jag reda ut denna soppa utan dig?

Jag tänker i alla fall fortsätta dejta, tvärt emot din inrådan. Tänk om han gör likadant igen? Nä, mig kommer han inte att kunna skada igen*. Han har SÅ mycket att bevisa innan jag släpper honom nära igen.Vilket han ser som ett problem men duh - om han inte gillar läget är han fri att gå!

Han har LÄNGRE väg att gå denna gång, för han börjar på minus i förtroende. Förra gången började han på noll, som alla nya personer i ens liv gör. (Alltså; inte noll förtroende, utan man börjar i ett nolläge och får bevisa att man går att lita på - eller motsatsen.)

Vet du, han vill ha svar på om han är min pojkvän. Jag kunde sträcka mig till att han är min 'speciella' vän. Pojkvän? Det har inte ens gått en vecka sedan han kom tillbaka. Och alltså, ska man inte ha lite mer kött på benen i så fall, innan man har en etablerad relation? Jag tycker, och har sagt det åt honom, att han är en sån jävla lyxlirare som bara kan komma tillbaka, och få det han vill ha. Jag känner mig sjukt billig när jag tänker på det... det är bara det att jag vill det också, hahaha, hoppa i säng med honom alltså. Så då gör jag naturligtvis det!

Men hur gör du? Kan man vara pojkvän innan man har sagt Ä-ordet? Eller säger man Ä-ordet efter att man blivit pojk**/flickvän?

Om det inte vore för att det är lite jobbigt att se hans tårar skulle jag föreslå att han är min älskare medans jag springer på mina dejter... men då skulle han väl gå. Eller slå ännu mer knut på sig själv. Han kämpar på ett rätt irriterande sätt... försöker spela mr. Perfect.

Jag går inte på det.

I alla fall. Så tänker jag dejta. Under tiden kan han och jag göra roliga saker och han kanske kan komma nära igen och jag får sådan feeling jag hade innan - eller också inte och då släpper jag honom.

Man skulle kunna tro att jag är ute efter hämnd men det är jag inte. Det är bra med det nu. Jämvikten är ändå funnen igen; nu är det han som är jag och jag är den odräglige, om än på helt annat sätt än han var.

Jag kan inte begripa att han inte gjorde det lättare för sig.

Jag kan inte begripa att jag tar honom tillbaka... ens för sex.

Fast när jag tänker på sex med honom så begriper jag varför, hahaha! Men det måste finnas fler än han som är så intresserade av kvinnor :-j Sådana som står för vem de är även i andra sammanhang.

Usch, jävla fegis är han.

Och det är inte jag!

Jomen visst ja. Dejter. Och nä, jag tänker inte strula runt med sexet också om jag hittar någon (annan) verkligt intressant; jag orkar nämligen inte hålla isär saker tillräckligt bra längre. Ja du vet. :-P Förlåt om jag nästan outade dig, förstår du blev nervös ;-) Men det gick ju bra! :-D
Så jag ska dejta vidare och se vad som finns där ute. Han i fredags var trevligast hittills, de blir bättre och bättre. Men vi har inte hörts något mer... men jag kan tänka mig en dejt till innan jag vet vart det lutar.

Ibland tror jag att jag glömt vad som hände i augusti. Kan inte fatta att jag gör som jag gör, men det är som att jag inte orkar väga in allt det längre. Och det är väl relativt rättvist? Ska det vara en nystart så ska det väl vara det?
Men så märker jag att det poppar upp ibland. Han säger saker som jag vet är fel (kan jämföra med vad jag skrev i min dagbok då att han sagt). Hela tiden så väger jag allt han säger - sant eller falskt? Sant eller falskt? Sant eller falskt?

Och vet du vad mera? Han är så grund. Har inget djup alls. Jag trodde det dolde sig något bakom den där ytan och enkla intressena. Men nej, det verkar inte så - eller så döljer han det väldigt väl. Och jag tror honom inte om att kunna dölja en sådan sak - ja även frågan varför han skulle göra det är omöjlig att besvara. Så det är med andra ord helt osannolikt.
Han är grund.
Helt enkelt.

Frank, tror du jag skulle kunna leva med en grund enkel man som aldrig verkar filosofera djupare? Som inte ens kan sätta ord på de enklaste av tankar? Eller som är så rädd att han inte törs?

Mjaaa...

Men som sagt; älskare kan han få vara! Det MÅSTE finnas fler där ute! Som även en sådan svårtänd*** fackla som jag kan tända på!






* på bra länge i alla fall, för det kommer ta tid innan jag eventuellt släpper honom nära igen.
** för korrektheten: ja, eller pojk/pojkvän eller flick/flickvän. Naturligtvis.
*** men som aldrig slutar brinna när man fått fjutt...

nääe

Dear Frank

Åh om du anade hur trist jag tycker att det är nu. Inte själva våren, den är underbar och jag är så glad att jag bor där jag bor, spelar ingen roll att jag är galen som bor så, det är toppen.

Men allt annat.
Du vet det där med kärlek.
Och orka gå i skolan.

Vi har en hemtenta.
Det är så tråkigt att jag storknar. Helt värdelöst tradigt. Faktiskt värre än vägtekniken. Och den är trist. De jävla talen tar tre fyra sidor att räkna ut.

Och sedan när vi kommer ut är det nån data som ska göra det i alla fall. Jobbet alltså. Vilket ju är tur det. Men ändå. Visst, det är jättekäckt att jag kan räkna ut det även om datorerna går under. Men i så fall kommer inte byggandet av vägar se likadant ut i alla fall...

Motiverad? Jag? Gaah.

Och så var det ju det där med kärleken. Inte.

Men en annan sak! Jag kan ha hittat en ny vän! Alltså jag menar vän-vän, inte kärleks-vän. Och det är ju nästan ännu bättre... Hon går i klasssen och är smart och trevlig och ödmjuk och jag tycker riktigt bra om henne. Och en ny vän vore riktigt riktigt riktigt roligt, jag som gjort slut med en del av de gamla. (Fast vissa envist poppar upp till ytan, energibovar, och jag känner mig hård som nobbar men sedan lättad för att jag inte behöver... ja du vet.)

I alla fall. Och så det där med kärlek. Bristen på den.

Det är vår, okej? VÅR, okej?!
Kanske har jag ändå inte plats för någon, jag känner att jag nog inte skulle ha det rätta engagemanget, rätta brinnet. Å andra sidan, skulle Han dyka upp borde jag väl hitta det?
Men bara lite sex då? Vore ju så trevligt. Kul. Härligt.

Äh va fan. Ser så töntigt ut. 'Härligt'? Bah. Och vem försöker jag lura? Jag tänder ju i alla fall inte på alla burkarna förrän jag tänder på hela människan. Å andra sidan tar fyrverkerierna ut varandra då. Men om jag inte vore sån, som tar lite tid på mig och sedan exploderar, ja då kunde jag ju bara ha lekt med han jag skrivit om tidigare. Ibland önskar jag verkligen att jag vore sån; bättre på att leka redan från början.

Åh Frank jag har blivit så trist.
Och trött.
Och jag längtar efter sommarlov.
Fast jag inte ens sökt sommarjobb.
Å andra sidan...

... har jag ju alltid vården. Alltid denna vården. Vill inte men hellre det än skola just nu, jag är GRYMT trött på detta. Tur det är annorlunda nästa läsår. Längtar efter lite verklighetsanknytning.

Ja, och så det där med kärlek då.

... och tillbaka

Dear Frank

Jag är så himla ledsen. Riktigt riktigt sänkt. Jag TRODDE...

Jag trodde att det var det här jag ville. Nu när jag smakat lite av kakan (på gott och ont väldigt lite bokstavligt smaka; på ett sätt hade det vart kul med mer, på ett sätt är det tur att det inte varit någon regelrätt fullkomlig avsmakning). I alla fall. Nu när jag smakat lite. Har jag kommit fram till att det inte smakade som jag trodde. För mycket bismak, en form och textur jag inte riktigt klarar av.

Jag ville ha en kaka och jag trodde det var den här kakan. Jag är fortfarande lika förtjust i tanken på den här kakan, men jag kommer aldrig kunna äta upp den. Inte hela.

Det gör mig helt utmattat trött. Av sorg. Av 'tänk-om-jag-inte-hade-frågat-då-hade-jag-kunnat-fortsätta-drömma'.

Nu är allt så tråkigt att jag knappt orkar hålla mig upprätt längre. Som en zombie vandrar jag runt. Får inget vettigt gjort. Dåligt humör.

Jag VILL! Och jag vill ha honom i mitt liv. Men inte på det sätt jag trodde. Och allt detta strul och trassel... som om det inte räckte innan så kan det bli ännu värre nu när vi kanske inte spelar samma spel längre. Han och jag alltså. Han skjuter pilbåge och jag curlar. Eller något. Det går inte ihop i alla fall. Och mitt i det ska han bedöma mig. Inför min framtid.

Äh, jag blir så trött när jag tänker på det att jag bara vill somna.

Jag vill honom väl och jag vill mig själv väl. Hur gör jag det?

Jag som trodde. Att jag hade hittat. Någon att prova kärlek med igen. Som jag är så jag med. En snäll och fin kärlek som kunde lyfta oss båda till nya höjder. En lugn och fin och berikande kärlek.

Noops. Jag krälar. Runt i mina egna förväntningar. Kladdiga gamla önskningar. Så låg. Så dumt. Gjort. Vad skulle jag i med näsan och göra?!

Han måste också ha känt. Att jag dog. Liksom.

Det får vara därifrån. Kanske är han världens bästa nya vän?

Jag är SÅÅ trött.

Hoppas du har det roligare, F.


PoK

ååh!

Dear Frank

Jag tror jag blir tokig. Jag vill veta och träffa och ha koll och förstå och hångla och sms:a och ALLT på en gång.

Otålig? Jag? Bara förnamnet. Inte ens det, det är någon sorts prefix bara.

Igår skickade vi varsitt sms. Idag blev det ett till från mig - noll zero nada svar och jag VET att jag innan inte haft några större problem med att vänta. Men nu. Nu har jag det.

Och i morgon ska vi ses i skolan. Bara några timmar dit. Min mage...

Han är inte någon som spelar cool. (Han ÄR cool.) Han har andra skäl att inte svara.

Jag viiiiill inte!

Trött på mig själv.

Kan jag inte bara få titta i facit, så jag vet?

som en dröm

Dear Frank

Idag när jag vaknade kändes det som om igår var en dröm. Jag låg kvar länge i sängen och försökte hålla mig från att gå upp och kolla det sms som väckt mig (jag som aldrig vaknar av sms) för jag visste att vad jag ville ha för sms och vad jag mer troligt skulle kunnat fått, och jag ville inte ha sms från någon annan, och ska jag vara helt ärlig var det inte jättesvårt att ligga kvar för jag är helt mosig sedan igår kväll, natt.

Igår ja. Drömkänslan. Mosad inuti men uppbyggd igen till något nyare. Så himla rädd och ändå är jag inte rädd med HONOM. Ja, du läste rätt!

Och det var även han som skickade sms! Han gör sånt! Tydligen!

Fina mannen.
Mycket modiga mannen.

Som håller hemligheter (precis som jag) men som jag litar på på något sätt ändå.

Han skulle åka med mig i bilen igen. Och det gjorde han. Det är inte lång väg tills man måste ta ett beslut om vart man ska, och det hade vi ju inte bestämt. 110km/h och lite velande och svårt att uttrycka Men Jag Vill Träffa Dig En Stund Nu, så en liten kort sight seeing blev det, när jag helt allvarligt funderade på att köra hem honom till mig för att 'fika'. Ja, och/eller fika, alltså.

Fast det ser inte ut här som att jag vill ta hem någon, inte någon alls faktiskt, och i synnerhet inte någon jag vill ska vilja träffa mig igen.
Velade, tom på idéer. (Tänk att jag inte hade TÄNKT något innan! Ingen plan ingenting, bara att han skulle åka med i bilen!)

När jag föreslog fika (inte hemma hos mig utan så där löst som man gör) och sedan snabbt fyllde på med 'eller om du vill åka till tåget' (jamen allvarligt, hade han velat åka tåg hade han väl klivit på perrongen där vi just stått och inte åkt med mig i tre stationer...) så hade han i alla fall vettet att föreslå fotografiska.

Så dit tog vi oss. Inklusive en promenad, lull och prat.

Du vet den där känslan när man nuddar någons armbåge och vare sig du eller den andra personen flyttar på sig utan man står där med ett lätt tryck mot varann? När det blir mer och mer så och man kommer närmare och närmare?

Den. Under lång tid där inne. Mer och mer.

Och sedan hoppade vi in i fotoautomaten de har där! Du vet så där som i tonåren när man klev in (minst) två och två i dem.

Då var vi plötsligt VÄLDIGT nära varann. Så där nära så man kan bli lite snurrig. Och inte riktigt har koll på var man ska göra av sig.

Och det har vi nu varsin bild på! Två fnittriga dårar i en fotoautomat som HADE kunnat ge varandra första pussen där men inte gjorde det.

Inte ville jag släppa honom efter det. Och väldigt hungrig var jag. Så vi gjorde det klassiska, gick och åt. Via en promenad i regnet, men regnade det verkligen? Jag vet inte! Men alla andra hade paraply och sånt.

Sedan tycker jag att jag pratade för mycket igen. Vilken svammellåda jag är. MEN jag gjorde inte min hysteriska variant utan berättade kanske lite mycket bara. Men höll på en hel del också. Så det får vara okej.

Jag tog hans hand där inne och när vi kom ut (de stängde...) la han sin arm om mig. En lätt svävande känsla. Samt DET HÄR ÄR INTE KLOKT.

När vi kommit så långt som nästan till bilen så kom den. Första kyssen. I backen upp mot Sofia från Renstiernas. Du vet ju hur det är med sånt där. Fumligheten, hur osäker på att människan som håller om en och för den delen har spenderat tid motsvarande en arbetsdag precis bredvid dig, hur osäker man ändå kan vara på att personen verkligen vill vara SÅ nära. Tills man gör det igen och igen och igen och igen...

I blåst och regn stod vi där utanför bilen, jäpp!

Och sedan, nästan två timmar till i bilen. Han klev ur för att ta sista bussen men det skulle gå en till så han kom tillbaka. En stund till.

Det är så lätt att vara med honom. Och vad vi har skrattat!! Jag tror han har samma sjuka humor som jag. Med min torra teknikerknorr utanpå det. (Och så tog hon plus X istället för minus Y, aaaaahahahahahaha!)

Mmm. Du Frank. Jag är så HIMLA glad över smset jag fick i morse. Det var väldigt enkelt, enbart en smiley, men ack... så välkommet!

lycka

Dear Frank

Just nu är jag så lycklig... Jag fick PRECIS som jag ville! Som jag ville allra mest!

Fick svar på sms. Han hade noterat någonting men inte specificerat det - blivit fundersam men anser ändå inte att det 'är något' - och han föreslår att ses på fredag efter skolan.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihh!!!!!!

Superduper mega super DUPER mega... glad!!

Puss på dig med; nu ska jag snickra vägg för vi har ingen skola för läraren är sjuk. Aaah! Och åter:

Iiiiiiiiiiiiiiiiiihh!! :-D

förbjudet x 2

Dear Frank

Jag tror jag gjorde bort mig inför den här mannen här om dagen - jag gjorde som jag gör ibland, bara babblar utan tanke och har liksom bestämt mig (själv) för vad andra ska tycka om mig INNAN, och så babblar jag där efter och det mesta blir pannkaka... alltså jag anstränger mig för att vara något jag inte är och förväntar mig (liksom) att de ska tycka BÄTTRE om mig då än innan.

Så sjukt.

Och jag ångrar mig ju alltid. Men det är som att jag inte fattar under tiden vad jag håller på med. Jag kanske känner att det är fel men gör jag det fattar jag ändå inte varför – jag förstår det efteråt. Och har jag känt att något är knas (utan att fatta) försöker jag dessutom ÄNNU hårdare. Och det var det jag gjorde här om dagen.

Jag har våndats sedan dess.

Och för någon halvtimme sedan skickade jag honom, han jag inte får ur huvudet, ett sms och sa som det är. Att jag pratar först och tänker sedan och en ursäkt om jag fick honom att känna obehag.

Kanske påfluget men utan ursäkt innan kommer jag fan inte klara av att träffa honom på fredag.

Dessutom när jag fortfarande önskan att nu, NU, ska den där andra bilturen bli av. Guuu' vad jag vill höra mer vad han har att säga!

Helst skulle jag gärna vilja ha ett sms tillbaka, bums, NU, att han inte märkte något, då skulle jag vara lättad.
Eller förresten - det vill jag ju inte? Om han inte märkte något är han ju inte den känsliga själ jag trott. Jag tar tillbaka: jag hoppas han märkte det, förstod att det berodde på min osäkerhet för att duga OCH godtar min ursäkt med hull och hår.

(Ja, bokstavligt faktiskt, ti hi hi!)

Ja ja. Nu har jag gjort vad jag kunnat. Duger det inte så duger det inte.



En annan sak jag känt och som man inte bör känna (som inför Honom ovan) har med Dotters fötter (!) att göra.

Idag var vi iväg och hon fick sina första specialsulor (jag är faktiskt lite avundsjuk, det verkade SÅ skönt). Och sedan kom jag på: nu kan inte hennes far lika lättvindigt köpa 50-kronors-pjuck på Billiga Kedjan och tycka de ska duga till allt, längre. Det är fanemej JÄTTEBRA för då kan jag ju fortsätta tycka att skor är jävligt viktigt och dessutom har jag LÄKARE bakom mig som håller med. En hel vårdapparat. Inte bara en fjantig morsa som alltid ska köpa dyra grejer. Ååh, legitima skäl! Även i hans ögon alltså. JIPPIE! Vilken TUR att hon behöver inlägg och att hennes fötter behöver lite extra vård!
Får man tycka det?

Jag vet att du redan vet min ståndpunkt men jag måste säga det igen: fötter är SÅ viktiga! Påverkar hela kroppen och hur vi mår. Kläder kan man ha vart fan för skit som helst på sig (nåväl!) men på fötterna... värt varenda krona!!! Leder, hållning, framtida smärta, andra problem... folk borde se om sina fötter lite mer; MYCKET mer!

Dags att den tröga mannen fattar det också. Och att det gäller även barn, kanske i SYNNERHET barn.

Han kunde behöva en omgång för sina fötter han med. Jäpp! Kunde han. I den allmänna ta-hand-om-sig-själv-skolan. (Ska jag säga, men mina fötter tar jag å andra sidan väl hand om. Till skillnad från maten tex...)

Japp, det var gånger två det. Förbjuden kärlek och förbjudet tycka är bra.


Kram.

ta hand om - inte

Dear Frank

Nu var det länge sedan; det har ju inte behövts. Nu undrar jag hur du har det där borta. Synd att inte mailen funkar.

Jag lovade att ta hand om mig själv den här helgen, på både ut och insida. Det har gått sådär! Jag har dock varit ute, och det är bra. Igår tog jag en både rask och lugn promenad i två timmar. Det är så fint här omkring! Nu blev jag istället orolig för hur det här området kommer exploateras när vatten och avlopp kommer hit. Jag hoppas det ligger LÅNGT fram i framtiden.

Lugnet vid sjön och i skogen uppe vid bergstoppen (jag hann med båda ställena) gjorde mig gott.

Sedan rasade det när jag kom in igen. Jag är helt otroligt usel på att äta. Vem mår bra av att inte äta? Inte jag heller, förstås. Micrade några finncrisp med mycket ost på. Te. Ja, det var allt utom kaffe med vispgrädde, två muggar, mitt på dagen. Inte så bra. Och jag har så förbaskat ont! Igen! Nej, inte så konstigt, det har du alldeles rätt i.

Idag är jag 'bara' ute, sitter med samma kaffemugg i soldiset. Det är tio plusgrader, som igår, och blåsipporna utanför köksfönstret har rört sig en millimeter till sedan igår.

Jag är tidigare ut idag, kanske går jag en sväng när jag fått i mig kaffet. Skogen idag? Upp högt i alla fall; solen måste nå mig. Inga glasögon på, de stjäl ljus... vilket säkert är inbillning, men det känns så ändå. Jag har fortfarande svårt att äta mat med dem på, det är som om jag inte ser lika bra då.

Precis nu inser jag: jag kanske inte ska äta med dem på (hemma)? Nä, så lätt kan det väl inte vara? Måste dock prova :-)

Energin från min oplanerade 'dejt' i torsdags har börjat vika undan, eller så tänker jag för mycket. Han är verkligen ett litet ufo, men ett mycket fint sådant och hans energi är fantastisk. Den smittar. Alltså ingen upp-och-studsa-energi, utan hans inre 'vibrationer' (jag kan fan inte förklara det utan att låta asflummig; det vet du att jag inte är och har inte plötsligt blivit heller). Det är som att han har en TON. A kanske? Det är väldigt behagligt och jag vill gärna kunna stämma in. Så känns det. Och det spelar liksom ingen roll* om han blir kort- eller långvarig i mitt liv eller på vilket sätt (vän? bekant? älskare? livspartner?) utan jag är på något sätt nöjd med att ha förstått att det är den där tonen jag bör eftersträva... en schysst grundton är alltså så viktig som jag alltid** trott och nu har jag fått det bekräftat! Typ. Och kanske igen, dessutom? Jag var för trög tidigare gånger? Döv? Kan jag skylla på mina hörselskador...? Nähä inte det... :-)


PoK, hoppas du mår bra.



* nåväl
** nåväl!

raderat!

Dear Frank

Jag raderade honom. Idag. Lämplig dag. Ingen sorg ännu; bara arg.

Jag är INTE en dörrmatta.

berg&dalbana

Dear Frank

Alltså nu är det så där krångligt igen. Motorcykelmannen dök upp igen. Jag blev jätteglad - först. Sedan mesar han ur och kommer inte ner till oss, sitter bara hos grannen och vill att vi ska komma dit (vilket iofs var logiskt för de skulle ordna middag och vi hade ju inte ätit). Sedan beter sig grannen helt, och nu menar jag RIKTIGT JÄVLA SJUKT och mitt humör skjuts komplett i botten men som den idiot jag är stannar jag ändå kvar eftersom mr. MC är där.

När vi äntligen fått mat höjs naturligtvis humöret och det finns en stund av charm där. Sedan fegar han igen (vilket jag kan förstå eftersom jag har Dotter med mig).

Och sedan skickar vi rara intresserade sms precis samtidigt till varann. Ett litet gäng.

I mitt sista ställer jag en fråga, helt vanlig och rimlig och i synnerhet jämfört med de sms vi skickat innan.

Får inget svar.

Dagen efter skriver jag (redigerat namnen):

(Hans namn)!

Ledsen om jag skrämde dig (?) med mitt förslag att ses idag - men mitt intresse är lite större än snabba kramar/pussar i dörren hos (sponsorn) då och då. 

Eftersom du varken svarat ja eller nej till idag så gissar jag att du ångrar det du skrev igår? Du vill inte ses?
(Vare sig nu eller senare, menar jag - klart jag fattar att du kan ha andra planer för idag.)

Jag är lika nyfiken som igår, men ska vi ses mer får det vara utan (sponsorn). Och det här sms:et vill jag gärna ha svar på, så jag vet om jag ska släppa bollen eller inte.

Kramar/ (mitt namn)


och får snabbt detta svar:

Hej hej. Är också nyfiken på dig och träffar dig gärna utan (sponsorn) ;)
Idag var det lite stress med det som behöver hinnas med. Ska snart mot Sthlm igen och vore trevligt om vi gick på bio och käkade något gott tillsammans då :-). Kram



Jag svarar enkelt och korrekt att jag är på men vill ha längre framförhållning (än 36 timmar) för att kunna.

Sedan dess: tystnad. Kompakt.

Och jag är såååå less för nu har det varit så här i nästan tre år och jag (får naturligtvis skylla mig själv men jag) åker berg&dalbana för varje gång glimmar det till så himla ljust, inte bara något vanligt stjärnstoft utan übermagnesium, och jag kan inte fatta, vill inte fatta, att han ändå tänker gå miste om allt. Igen. Så dumt! Vi vore ju helt grymma ihop!

Som vanligt krockar allt som har med kärlek att göra i tretal. Den här i skolan kittlar min hjärna lika mycket nu som innan. Men vänta 18 månader? Då hinner jag ju testköra motorcykeln på vägen, innan...
... huu så jag tänker ;-) Men det gör jag. Tänker så, alltså.

Å andra sidan verkar det inte vara ett bekymmer. Den tredje i ekvationen sprattlar bara i utsidan av dammen; jag kan nog räkna bort den känslan.

Den otroligt mesiga motorcykelmannen, som inte ens kan klämma fram ett sms när han sitter på muggen och tex skriva 'ledsen det är mycket nu vi får höras i framtiden' som jag tycker är ett MINIMUM av kommunikation när vi gått igenom allt vi gått igenom innan - alltså, jag SER ju; intresset är uppenbarligen noll - men att man inte ens kan det för att vara hövlig? Han utmålar ett intresse, vill ses och bla bla bla (mat och sex) och sedan, så fort han inte ser mig längre, är jag borta.

Ååh, jag ser bättre nu Frank, när jag skriver till dig. Och jag har nog inget dilemma längre; jag kan ägna min tanke till den här 'omöjlige' mannen i skolan. Omöjlig på ett helt annat sätt alltså; jag känner honom ännu mindre och dessutom BÖR jag inte lära känna en lärare på det sättet. Innan jag gått ut skolan.

Kontentan är väl egentligen: inget blev kvar. De kommer alltid tre i flock och ändå är resultatet noll - igen.

Jag är lite trött.

På hela kärleksgrejen.

Igen.

(Att jag ens tittade upp från asfalten den här gången? Jag har ju bestämt mig för att inget annat är värt mer än att gå med blicken i backen!)

Å andra sidan väljer jag som vanligt säkra kort. Allt annat är för skrämmande.

En som gör närmanden fast han är upptagen.
En som bara snackar, noll verkstad.
En som är förbjuden.

Väldigt tryggt! Kan aldrig bli något. Så praktiskt. Då behöver jag nämligen aldrig vara utom mig av rädsla.

Och mot mitt bättre vetande: motorcykelmannen får några dagar till på sig. Sedan raderar jag hans nummer och tar bort honom från facebook. Någon måtta får det vara på hur mycket dörrmatta jag tänker vara.
Och när han hör av sig igen och berättar att han sitter och fikar med sin sponsor ska jag säga att de får ha det så trevligt. Inte kommer jag över i alla fall. Inte en gång till. Aldrig igen. Inte ett lillfinger tänker jag lyfta.

Under tiden kan jag njuta av att några ord i skolan då och då är riktigt intressanta. Mångfacetterad man det där. En framtida vän att dryfta spännande ämnen med?

Frank jag deppar lite över att jag ändå trillade in i det mänskliga mönstret och önskade mig kärlek. Så dumt, jag vet ju att jag inte passar in i det där!

Synd bara att jag verkligen gillar sex, annars kanske jag verkligen kunde bortse från relationer till 100%, inte bara 99,5.

Trööööött! Förlåt. Skriv och berätta om hur du har det istället.


PoK

väntar

Dear Frank

Alltså. Jag upptäcker att jag väntar. Upptäcker IGEN att jag väntar.

Nu när skolan börjar är det en person som jag verkligen ser fram emot att träffa.

Och jag vet inget om honom och har typ aldrig pratat med honom och han kan ha en annan läggning och han kan vara upptagen och han kan vara galen och han kan vara såå fel men jag är såå nyfiken.

Han ÄR så fel; det vet jag ju redan. Helt fel på så vis att han liknar (verkligen) ingen annan jag varit intresserad av innan.

Å andra sidan har ju alla de varit fel.

Vilket förstås sätter den här mannen i ett helt annat perspektiv.

Att det skulle kunna vara rätt. Bra. Rätt bra. Alltså.

Aaah. Tänker och tänker och tänker (för mycket) och kollar schemat. Har en nedräkning inombords. Som jag inte kan bortse ifrån och som vägrar låta sig förpassas till glömska.

Fast jag minsann har försökt, tro inget annat. Jag gör allt möjligt för att ignorera det.

Vad jag nu ska med det här till? Säg att nyfikenheten är besvarad - hur ska jag då hantera det?

Han ska ju betygsätta mig.
Det är som om jag vore 14 igen och idealiserar magistern.

En klasskompis berättade att hon noterat något men vägrade säga exakt vad - men hon avslöjade sig lite med att säga 'du får väl vänta ett och ett halvt år då'.

Gaah. Vänta. Vänta?! Som jag är så grymt bra på. Fröken-allt-borde-ha-hänt-i-förrgår. Vänta...

Ja ja. Det är ju i alla fall vad jag gör just nu.

Väntar.