Dear Frank
När vi skulle iväg vid julen blev jag bekymrad när vid kom till bilen. Där hade någon trampat runt fordonet utan synbar anledning och den gamla paranoian dök upp. Håller de på nu igen? Men varför i jösse namn skulle de börja nu, och vid bilen? Jag försökte ta det lugnt, och tittade vid vindrutetorkarna för att se om någon lämnat ett meddelande.
Noops.
Så vi åkte iväg och jag tänkte (faktiskt) inte så mycket mer på det.
Förrän vi kom hem igen och jag gick upp till bilen för att ta hand om den – och någon hade varit där igen. Och denna gång hittade jag ett meddelande under vindrutetorkaren!
Jäpp, ni som läst innan kan gissa vem.
Och jag blev faktiskt glad. (Faktiskt, nu igen, men jag menar det för det är ju inte helt självklart.) Friskt vågat hälften vunnet anser jag och skrev faktiskt ett sms till honom. Där det framgick att jag visst kan tänka mig att ses – helt förutsättningslöst.
Det kan ha varit dumt gjort för när jag inte kunde svara dagen efter ringde han vad som kändes som hundra gånger på raken (i verkligheten var det fem, men ändå).
Vilket känns som om han tog hela armen när jag visade intresse för lillfingernageln, hmm.
Det är bra att veta innan så att inte jag, min otydliga jävel, gör honom förvirrad.
Om han är den där sortens man som jag brukar dra till mig, den sorten som tror att jag behöver hjälp, är det bäst att jag tar det ur honom med det samma. Jag behöver inte hjälp*, jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv (och lite till) och karlar som får en kick av att ta hand om någon till synes liten svag och värnlös göre sig icke besvär; jag vill bara tala om det.
Ni av den sorten blir alltid besvikna när jag sätter ner min (lilla men väldigt tunga) fot och pekar med hela (spänsliga väna) handen åt andra hållet. Basta!
* åtminstone inte den sortens hjälp, ska jag ha hjälp ska det vara av min familj, inte av någon som egentligen – medvetet eller omedvetet – gör det för att på ett eller annat sätt få mig nära (läs få mig i säng, med reservation för att det finns andra sätt att binda någon till sig eller ha en hållhake)
tisdag 28 december 2010
torsdag 23 december 2010
Jul nu igen
Dear Frank
Jag vill inte att det ska vara jul igen.
Inte redan! Herregu', det var ju jul förra året, räcker inte det? Och året innan dess också, va fan... Var är pausknappen?
Jag är helt slut, ser helt skruvad ut när jag ser mig i spegeln. Inte jag helt enkelt. Satt och nickade vid middagsbordet fast vi åt och pratade. Svårt att hålla ögonen öppna, till slut började femåringen leka med mig, höll upp ögonlocken så att bara vitorna syntes. Ett tydligt tecken på att det är dags att ställa sig upp och göra annat - förhoppningsvis är jag inte där än där jag somnar stående.
Och idag gjorde jag den snabbaste julhandlingen jag gjort alla kategorier någonsin. Jag tror aldrig jag bara varit ute en dag och då definitivt inte bara tre timmar - och då inklusive bilåka i köer både dit och tillbaka plus att jag bytte shoppingcenter under tiden. Jo för center blev det, det är ju ofrånkomligen praktiskt.
Förr har jag å andra sidan börjat köpa klappar månader i förväg, bara för att jag kommit på något, och sedan tagit det pö om pö vartefter. Och ändå hamnat på Åhléns City ett par dagar innan jul. Och resten av innerstan.
Men nu. Bråttom bråttom!
På något sätt blev det lättare att bestämma mig när jag inte hade så mycket tid på mig. Kunde ju inte stå där och vela i all evinnerlighet så... ja jag plockade på mig. Friskt. Så friskt att jag nog får ta och tänka igenom allt vad jag egentligen köpte och så lämna tillbaka lite. Och spara på lite, till födelsedagarna i januari.
Annars har jag beställt på nätet, åh vad det är skönt. När det trillar in i brevlådan, eller så måste jag ta mig till tobaken eller 'ända' ner till ica för att hämta det. Och där är jag ju aldrig annars... Och sedan behöver jag inte tänka mer, det är ju jättebra. Tänka tar emot. Usch.
Nä. Nu sova. Svimmar. Men sillen är inlagd, pepparkakorna relativt bakade och klapparna köpta.
Åh nej, i morgon ska jag slå in dem också! Uuh. Kanske i smyg med en femåring hemma?! Hm. I ett hem utan dörrar. Blir roligt det här :-)
Fel av mig, vi har en dörr – jag kan helt enkelt slå in paket i badrummet, hahaha!
Jag vill inte att det ska vara jul igen.
Inte redan! Herregu', det var ju jul förra året, räcker inte det? Och året innan dess också, va fan... Var är pausknappen?
Jag är helt slut, ser helt skruvad ut när jag ser mig i spegeln. Inte jag helt enkelt. Satt och nickade vid middagsbordet fast vi åt och pratade. Svårt att hålla ögonen öppna, till slut började femåringen leka med mig, höll upp ögonlocken så att bara vitorna syntes. Ett tydligt tecken på att det är dags att ställa sig upp och göra annat - förhoppningsvis är jag inte där än där jag somnar stående.
Och idag gjorde jag den snabbaste julhandlingen jag gjort alla kategorier någonsin. Jag tror aldrig jag bara varit ute en dag och då definitivt inte bara tre timmar - och då inklusive bilåka i köer både dit och tillbaka plus att jag bytte shoppingcenter under tiden. Jo för center blev det, det är ju ofrånkomligen praktiskt.
Förr har jag å andra sidan börjat köpa klappar månader i förväg, bara för att jag kommit på något, och sedan tagit det pö om pö vartefter. Och ändå hamnat på Åhléns City ett par dagar innan jul. Och resten av innerstan.
Men nu. Bråttom bråttom!
På något sätt blev det lättare att bestämma mig när jag inte hade så mycket tid på mig. Kunde ju inte stå där och vela i all evinnerlighet så... ja jag plockade på mig. Friskt. Så friskt att jag nog får ta och tänka igenom allt vad jag egentligen köpte och så lämna tillbaka lite. Och spara på lite, till födelsedagarna i januari.
Annars har jag beställt på nätet, åh vad det är skönt. När det trillar in i brevlådan, eller så måste jag ta mig till tobaken eller 'ända' ner till ica för att hämta det. Och där är jag ju aldrig annars... Och sedan behöver jag inte tänka mer, det är ju jättebra. Tänka tar emot. Usch.
Nä. Nu sova. Svimmar. Men sillen är inlagd, pepparkakorna relativt bakade och klapparna köpta.
Åh nej, i morgon ska jag slå in dem också! Uuh. Kanske i smyg med en femåring hemma?! Hm. I ett hem utan dörrar. Blir roligt det här :-)
Fel av mig, vi har en dörr – jag kan helt enkelt slå in paket i badrummet, hahaha!
onsdag 22 december 2010
Att frysa är ett osexigt val
Dear Frank
Hur kan man ha sån ärt att man både klagar på kylan och sedan hävdar att man inte klär på sig för att man inte vill - i meningarna efter varann?!
Jag vill börja med att säga: förut var jag också dum i huvudet. Förut. För länge sedan.
Idag är det 21 grader kallt men redan vid tre grader kallt det är inte sällan man ser blåfrusna människor stå och huttra vid någon busshållplats, eller så är det någon man känner ytligt som säger 'fy fan vad kallt det är, jag fryser så jag dör'. Jaha ditt jävla pucko tänker jag då och svarar Mmhm och framhärdar de i hur ruskigt kallt det är så kan det hända att jag säger 'jag har bla bla bla, vad använder du för långkalsonger då?'. Långkalsonger? säger personen. 'Nä sånt har inte jag.' (Och i bästa fall tillägger de 'sånt är för veklingar' eller 'man är ju viking'. Men jag är ganska säker på att vikingar var bättre på att klä på sig; inte frös de med flit i alla fall. De kanske frös mer än vi men då var de för att de inte hade mer att klä på sig. Och hur kan man ha sån ärt att man både klagar på kylan och sedan hävdar att man inte klär på sig för att man inte vill - i meningarna efter varann?!)
Tillbaka till personen som har lika mycket på benen när det är 21 grader kallt som när det är 18 plusgrader i augusti. Antagligen saknar han även något av följande, eller för den delen inte helt osannolikt alltihopa: mössa, vantar, extra varmt på fötterna.
Och då är man fane mej dum i huvudet.
Då kan man få höra argumenten: 'jag ser så tjock ut med långkalsonger' eller 'det förstör min frisyr'. Bullshit att 0,5 millimeter extra tyg kan få dig att se tjockare ut. Och frisyren, jo visst det håller jag med om. Prova det här: fluffig fodrad luva som inte sitter åt över håret. Värmer det med. Eller byt den jävla frippan eller prova en bättre styling.
Någon gång runt den tid då jag blev 20 år, när 90-talet var ungt och precis innan grungen kom på bred front och det blev modernt med mössa (året runt) - då kom jag på att man är fan så mycket snyggare om man är varm och go' – och glad – i en ful mössa* än om man står där med fixat hår och kort kjol men har blå läppar och skakar (och surar). Det är helt enkelt inte läckert. Inte det minsta sexigt. Inte hos karlar heller (även om de i regel inte har kjol, men såna där tunna tajta brallor där man ser rumpan kan inte vara så varma de heller); föreställ dig (fast det kanske är svårt för dig där i värmen Frank men föreställ dig ändå) att möta någon du gärna skulle kramas med men när personen tar i dig är det som att få en kylklamp runt halsen och sedan börjar personen klaga - på något som dessutom bara påvisar personens egen oförmåga att ta hand om sig själv.
Helt otroligt osexigt. Och förutom det är det som att gå omkring med en tröja där det står 'jag har 43 i iq'.
Kalla händer, nariga och sträva av brist på vantar - det är inte sådana händer som jag vill ska ta i mig.
Så här gör jag (och jag är, som du ju nu vet, bäst, haha):
• har något på huvudet. Det är roligare att ha något på huvudet om man gillar det som är där, hitta på något som du tycker om/ tycker är kul/ talar om vem du är
• rejäla vantar. Sådana som är skapade för Mount Everest, typ.
• sulor i skorna. Värmereflekterande och/eller i ull. Då kan man till och med ha jumpadojor hela vintern, inga problem.
• sockor i ull på fötterna. Nu har jag det ju gärna jämt, men om man inte vill det så är ändå tipset när det är som kallast: skippa bomullen. Det blir MYCKET varmare med bara ull (eller ull&alpacka) för det värmer även när det är fuktigt och leder dessutom iväg fukten, medan bomullen håller den kvar och därmed kyler. Det finns yllestrumpor som är lika tunna som dina vanliga i bomull eller, iofs mer ovanligt men ändå, siden.
• långkalsonger för bövelen. Om du nu är så kinkig (och tycker det blir för varmt inne fast du då kan ta av dig till kortärmat på överkroppen) så prova de i siden. Svalt när det är varmt, varmt när det är kallt. Fast själv äger jag inga långkalsonger – hör och häpna – men det är för att jag använder mina jumpabrallor (som jag aldrig jumpar i utan bara har synligt hemma) under andra byxor.
• rör på dig. Vilket ju låter som en superfånig kommentar men nu när jag kom in från dessa 21 minusgrader så var jag lite för varm. Och jag hade en vanlig tunn tröja på mig, fleece och jacka. (Och dubbla byxor och dubbla raggsockor i de fodrade skorna och mössa och vantar.) Och jag var varm för att jag gick i ett sånt tempo att kroppen fick jobba. Och det kan varenda jävel göra; är du helt otränad så ökar du bara farten lite så att det blir precis så jobbigt att du blir aningens varm (inte svettas, det kyler ju!). Och är du mer tränad – ja det är nog inte du som läser det här för det vet du redan. Och Frank, du är en latoxe på en varm ö så du behöver bara tänka på det när du kommer hit och hälsar på.
Haha, nu kom jag på varför den där snubben tyckte jag var så snygg här om dagen! Jag var varm och nöjd och därmed sexig, det var egentligen inte snygg jag var! Hahahaha!
Några som inte kan välja att klä på sig är de riktigt små barnen.
Jag kan inte förstå att det är så ofta som man ser påpälsade (jo, faktiskt) föräldrar som har med sig små små barn, som inte ens kan säga att de fryser, och så har de helt röda eller blå händer och är ledsna.
Jodå, det klart jag vet att barn många gånger är varma om händerna fast vi andra behöver vantar, jag har förstås egen erfarenhet av det och det är naturligtvis inte de fallen jag menar – det är ju bara att känna på deras händer så vet man i vilket tillstånd de är. Och händer som är varma är inte blåröda. Jag lovar. De är hudfärgade. Och barnet är förmodligen nöjt med att sitta i pulkan då.
Det gör rejält ont att frysa när det gått tillräckligt långt, har vissa vuxna glömt det?
'Han bara tar av sig vantarna hela tiden' eller 'jag kan inte få dem att sitta kvar på'. Kyss mig i arslet, är du vuxen eller inte?! Lös problemet! Om du vet att ditt barn behöver vantarna på (eller anar att ditt barn nog borde ha det...) så sätt på långa vantar (såna 'dagisvantar' som nästan går upp till armbågen) innan overallen. Rätt knepigt att få av dem sedan. Men om ditt barn ändå har talang för det finns det såna där spännen som ser till att vantarna sitter på plats.
Slöa nonchalanta vuxna.
Stackars vissa barn.
Om du har ett barn utan vantar som gnäller av till synes ingen anledning kan du ju prova att värma händerna på barnet och se vad som händer.
(Inte helt ovanligt att det är tvärtom heller; allt för påpälsade barn som gnäller för att de håller på att få värmeslag - känn efter - nacken är ett bra ställe som avslöjar resten av kroppen när de är så små - så de inte kokar i sina thermokläder.)
Och en till sak – om man är varm om händerna själv är det lätt att värma sitt barns händer. Det är väldigt skönt att som liten kunna komma till en vuxen som kupar sina händer runt dina och bara värmer.
Så.
Det blev ett långt utlägg om alla puckon som väljer att frysa av egen fri vilja. Skyll er själva och sluta klaga.
* ungefär som att man även är snyggare i cykelhjälm än med en hjärnskada
Hur kan man ha sån ärt att man både klagar på kylan och sedan hävdar att man inte klär på sig för att man inte vill - i meningarna efter varann?!
Jag vill börja med att säga: förut var jag också dum i huvudet. Förut. För länge sedan.
Idag är det 21 grader kallt men redan vid tre grader kallt det är inte sällan man ser blåfrusna människor stå och huttra vid någon busshållplats, eller så är det någon man känner ytligt som säger 'fy fan vad kallt det är, jag fryser så jag dör'. Jaha ditt jävla pucko tänker jag då och svarar Mmhm och framhärdar de i hur ruskigt kallt det är så kan det hända att jag säger 'jag har bla bla bla, vad använder du för långkalsonger då?'. Långkalsonger? säger personen. 'Nä sånt har inte jag.' (Och i bästa fall tillägger de 'sånt är för veklingar' eller 'man är ju viking'. Men jag är ganska säker på att vikingar var bättre på att klä på sig; inte frös de med flit i alla fall. De kanske frös mer än vi men då var de för att de inte hade mer att klä på sig. Och hur kan man ha sån ärt att man både klagar på kylan och sedan hävdar att man inte klär på sig för att man inte vill - i meningarna efter varann?!)
Tillbaka till personen som har lika mycket på benen när det är 21 grader kallt som när det är 18 plusgrader i augusti. Antagligen saknar han även något av följande, eller för den delen inte helt osannolikt alltihopa: mössa, vantar, extra varmt på fötterna.
Och då är man fane mej dum i huvudet.
Då kan man få höra argumenten: 'jag ser så tjock ut med långkalsonger' eller 'det förstör min frisyr'. Bullshit att 0,5 millimeter extra tyg kan få dig att se tjockare ut. Och frisyren, jo visst det håller jag med om. Prova det här: fluffig fodrad luva som inte sitter åt över håret. Värmer det med. Eller byt den jävla frippan eller prova en bättre styling.
Någon gång runt den tid då jag blev 20 år, när 90-talet var ungt och precis innan grungen kom på bred front och det blev modernt med mössa (året runt) - då kom jag på att man är fan så mycket snyggare om man är varm och go' – och glad – i en ful mössa* än om man står där med fixat hår och kort kjol men har blå läppar och skakar (och surar). Det är helt enkelt inte läckert. Inte det minsta sexigt. Inte hos karlar heller (även om de i regel inte har kjol, men såna där tunna tajta brallor där man ser rumpan kan inte vara så varma de heller); föreställ dig (fast det kanske är svårt för dig där i värmen Frank men föreställ dig ändå) att möta någon du gärna skulle kramas med men när personen tar i dig är det som att få en kylklamp runt halsen och sedan börjar personen klaga - på något som dessutom bara påvisar personens egen oförmåga att ta hand om sig själv.
Helt otroligt osexigt. Och förutom det är det som att gå omkring med en tröja där det står 'jag har 43 i iq'.
Kalla händer, nariga och sträva av brist på vantar - det är inte sådana händer som jag vill ska ta i mig.
Te-huve-variant av mössa för inbitna punkare. Coolt. Undrar om hans mamma sydde den?
Så här gör jag (och jag är, som du ju nu vet, bäst, haha):
• har något på huvudet. Det är roligare att ha något på huvudet om man gillar det som är där, hitta på något som du tycker om/ tycker är kul/ talar om vem du är
• rejäla vantar. Sådana som är skapade för Mount Everest, typ.
• sulor i skorna. Värmereflekterande och/eller i ull. Då kan man till och med ha jumpadojor hela vintern, inga problem.
• sockor i ull på fötterna. Nu har jag det ju gärna jämt, men om man inte vill det så är ändå tipset när det är som kallast: skippa bomullen. Det blir MYCKET varmare med bara ull (eller ull&alpacka) för det värmer även när det är fuktigt och leder dessutom iväg fukten, medan bomullen håller den kvar och därmed kyler. Det finns yllestrumpor som är lika tunna som dina vanliga i bomull eller, iofs mer ovanligt men ändå, siden.
• långkalsonger för bövelen. Om du nu är så kinkig (och tycker det blir för varmt inne fast du då kan ta av dig till kortärmat på överkroppen) så prova de i siden. Svalt när det är varmt, varmt när det är kallt. Fast själv äger jag inga långkalsonger – hör och häpna – men det är för att jag använder mina jumpabrallor (som jag aldrig jumpar i utan bara har synligt hemma) under andra byxor.
• rör på dig. Vilket ju låter som en superfånig kommentar men nu när jag kom in från dessa 21 minusgrader så var jag lite för varm. Och jag hade en vanlig tunn tröja på mig, fleece och jacka. (Och dubbla byxor och dubbla raggsockor i de fodrade skorna och mössa och vantar.) Och jag var varm för att jag gick i ett sånt tempo att kroppen fick jobba. Och det kan varenda jävel göra; är du helt otränad så ökar du bara farten lite så att det blir precis så jobbigt att du blir aningens varm (inte svettas, det kyler ju!). Och är du mer tränad – ja det är nog inte du som läser det här för det vet du redan. Och Frank, du är en latoxe på en varm ö så du behöver bara tänka på det när du kommer hit och hälsar på.
Haha, nu kom jag på varför den där snubben tyckte jag var så snygg här om dagen! Jag var varm och nöjd och därmed sexig, det var egentligen inte snygg jag var! Hahahaha!
Några som inte kan välja att klä på sig är de riktigt små barnen.
Jag kan inte förstå att det är så ofta som man ser påpälsade (jo, faktiskt) föräldrar som har med sig små små barn, som inte ens kan säga att de fryser, och så har de helt röda eller blå händer och är ledsna.
Jodå, det klart jag vet att barn många gånger är varma om händerna fast vi andra behöver vantar, jag har förstås egen erfarenhet av det och det är naturligtvis inte de fallen jag menar – det är ju bara att känna på deras händer så vet man i vilket tillstånd de är. Och händer som är varma är inte blåröda. Jag lovar. De är hudfärgade. Och barnet är förmodligen nöjt med att sitta i pulkan då.
Det gör rejält ont att frysa när det gått tillräckligt långt, har vissa vuxna glömt det?
'Han bara tar av sig vantarna hela tiden' eller 'jag kan inte få dem att sitta kvar på'. Kyss mig i arslet, är du vuxen eller inte?! Lös problemet! Om du vet att ditt barn behöver vantarna på (eller anar att ditt barn nog borde ha det...) så sätt på långa vantar (såna 'dagisvantar' som nästan går upp till armbågen) innan overallen. Rätt knepigt att få av dem sedan. Men om ditt barn ändå har talang för det finns det såna där spännen som ser till att vantarna sitter på plats.
Slöa nonchalanta vuxna.
Stackars vissa barn.
Om du har ett barn utan vantar som gnäller av till synes ingen anledning kan du ju prova att värma händerna på barnet och se vad som händer.
(Inte helt ovanligt att det är tvärtom heller; allt för påpälsade barn som gnäller för att de håller på att få värmeslag - känn efter - nacken är ett bra ställe som avslöjar resten av kroppen när de är så små - så de inte kokar i sina thermokläder.)
Och en till sak – om man är varm om händerna själv är det lätt att värma sitt barns händer. Det är väldigt skönt att som liten kunna komma till en vuxen som kupar sina händer runt dina och bara värmer.
Så.
Det blev ett långt utlägg om alla puckon som väljer att frysa av egen fri vilja. Skyll er själva och sluta klaga.
* ungefär som att man även är snyggare i cykelhjälm än med en hjärnskada
Tålamod - snö på foten
Dear Frank
Idag har mitt tålamod prövats. Ja, det började redan här om dagen när jag bakade pepparkakor med femåringen. Hon var med och gjorde degen och nu kavlade hon upp ärmarna för att baka. Allt frid och fröjd – så när som att jag hade gjort andra grejer som stod i vägen (olämpliga att flytta på) och jag tänkte 'hon ledsnar väl snart' och tyckte hon kunde stå där och baka 'själv', med mig bakom ryggen när jag duttade med annat.
Mmmm... eller hur. Det är oooooOOOootroligt enerverande att mest bara stå och titta på när någon kavlar konstigt, tar ut en kaka mitt i för att sedan fräsa om att degen blir för mjölig (och varm) så nästa kaka blir konstig och det går inte att kavla och det fastnar och...
Jag var faktiskt rätt dålig, lade mig i alldeles för mycket. Trots att jag ansträngde mig för att inte titta, bet mig i tungan, gick iväg och gjorde något och kom tillbaka (men då ropade hon förstås alltid någon fråga under tiden och sedan 'mamma kom!'.
Det kliade i hela kroppen.
Men när jag väl höll käften så gjorde hon jättefina kakor och goda är de så de förslår, smaken går inte att jämföra med köptas.
Och jag tror vi åt mer deg än vi bakade ut. Jag menar än vad hon bakade ut...
'Mamma du är så rolig, kan jag äta den också'. Jäpp. Ta en klutt till. För mamma är också tokig i pepparkaksdeg. (Och jag misstänker att min mamma också var det, man fick i alla fall äta deg. Även om hon sa 'hallå där' ibland så jag minns att jag försökte smyga lite... hahaha, det hade hon förstås örnkoll på.)
Men nu skulle jag ju berätta om idag.
Efter mycket velande fram och tillbaka köpte vi en gran. En ganska liten söt som doftar fantastiskt. Femåringen hjälpte till att bära, stenhårt. Frid och fröjd, ner med den i foten när vi kom hem. Genast på med vatten, hon fick hämta kannan och jag mitt dumma arsel säger 'vill du vattna?' Klart hon ville. Och det borde ju gått galant, kannan är bra och utrymmet i foten stort. Men det är så kul så hon skvilpar till och så har vi då plötsligt en mönsterperforerad gjutjärnsfot som står på trippla lager tyg och det är blött. På det nyslipade trägolvet.
Jaha, det är väl bara att demontera skiten då och torka torrt, tänker jag.
Mmmm.
Stor tung stickig gran. Skruvarna slirar och jag får inte loss granen igen. Inte orkar jag lyfta eländet heller med gjutjärn och vatten som ytterligare tyngd. Att bara dra runt trädet över golvet gör ju ingen varken gladare eller torrare.
Hämtar papper och försöker knöla in under för att suga åt sig. Succén är väldigt måttlig. Foten är visserligen konvex men... tight. Nu börjar jag osa irritation och jag märker att 'Femman' tycker det är jobbigt. Jag var trött redan när vi satte igång och klockan den bara går och...
... ja, och golvet är blött. Så jag försöker gliida in en annan matta under granen men icke. Välta hela klabbet och låta vattnet, som ju är en hel del, rinna ut på golvet för att sen torka upp det? Äsch vad jobbigt. Riktigt dålig idé faktiskt.
Sen ser jag paketet med grovsalt. Som – eeh – står kvar på akvariet* men det jag jag ju återkomma till... I alla fall så pillar jag in så myckt papper det går och sedan häller jag grovsalt så gott jag kan över julgransfoten i alla hålen och en del av mattan. Det ska väl suga upp! Dessutom ser det ut som snö på foten, rätt snyggt faktiskt.
'Du är rolig du mamma' säger hon igen. 'Knasiga och smarta idéer du har'
Knasig och trött. Sedan kan du ju få gissa om alla lamporna i belysningen lyste (nej). Eller om de två slingorna trasslat ihop sig trots att jag rullat dem minutiöst förra året (ja). Och om det ändå inte var så att jag köpte en riktig skitgran som redan från början är kal på stora delar, tappar barr på löpande band och vars grenar är väldigt mycket har gått av (jo). Varför jag gjorde så? Om det kan berott på trötthet och stress? 'Jag tar en, det blir nog bra.' (JA.)
Det är väl fördelen med julgranar; de ska ändå kamoufleras. Och apropå det...
... när ljuset (inklusive trasiga lampor, inbilla dig inte att jag tittade efter innan) var på plats så upptäckte jag att det bara låg några få saker kvar i den kartong där jag plockat några julprylar från förut i december. Inga kulor till granen alltså. Inget mer glitter (bara en snutt på 45cm). För det ligger...
... uppe i den enda garderoben vi har. Och den är ju platsbyggd och rätt djup som du vet. Och det sista halvåret har det varit dåligt ställt där inne. Dvs man får vara glad om man inte blir anfallen när man öppnar dörren. Och längst upp längst bak... ja du fattar.
Sa till femåringen att nu blir det inget mer idag. Bara pyjamas men du får inte borsta tänderna. 'Va?', fast egentligen fattade hon, det är jag säker på.
Sedan satte vi oss framför granen och drack te och åt pepparkakor (ingen deg, det åt vi i morse efter frukosten) och tittade på dioderna och andades dofterna. Det var mysigt. Och nästan inte tålamodsprövande alls. Nästan, alltså.
Idag har mitt tålamod prövats. Ja, det började redan här om dagen när jag bakade pepparkakor med femåringen. Hon var med och gjorde degen och nu kavlade hon upp ärmarna för att baka. Allt frid och fröjd – så när som att jag hade gjort andra grejer som stod i vägen (olämpliga att flytta på) och jag tänkte 'hon ledsnar väl snart' och tyckte hon kunde stå där och baka 'själv', med mig bakom ryggen när jag duttade med annat.
Mmmm... eller hur. Det är oooooOOOootroligt enerverande att mest bara stå och titta på när någon kavlar konstigt, tar ut en kaka mitt i för att sedan fräsa om att degen blir för mjölig (och varm) så nästa kaka blir konstig och det går inte att kavla och det fastnar och...
Jag var faktiskt rätt dålig, lade mig i alldeles för mycket. Trots att jag ansträngde mig för att inte titta, bet mig i tungan, gick iväg och gjorde något och kom tillbaka (men då ropade hon förstås alltid någon fråga under tiden och sedan 'mamma kom!'.
Det kliade i hela kroppen.
Men när jag väl höll käften så gjorde hon jättefina kakor och goda är de så de förslår, smaken går inte att jämföra med köptas.
Och jag tror vi åt mer deg än vi bakade ut. Jag menar än vad hon bakade ut...
'Mamma du är så rolig, kan jag äta den också'. Jäpp. Ta en klutt till. För mamma är också tokig i pepparkaksdeg. (Och jag misstänker att min mamma också var det, man fick i alla fall äta deg. Även om hon sa 'hallå där' ibland så jag minns att jag försökte smyga lite... hahaha, det hade hon förstås örnkoll på.)
Men nu skulle jag ju berätta om idag.
Efter mycket velande fram och tillbaka köpte vi en gran. En ganska liten söt som doftar fantastiskt. Femåringen hjälpte till att bära, stenhårt. Frid och fröjd, ner med den i foten när vi kom hem. Genast på med vatten, hon fick hämta kannan och jag mitt dumma arsel säger 'vill du vattna?' Klart hon ville. Och det borde ju gått galant, kannan är bra och utrymmet i foten stort. Men det är så kul så hon skvilpar till och så har vi då plötsligt en mönsterperforerad gjutjärnsfot som står på trippla lager tyg och det är blött. På det nyslipade trägolvet.
Jaha, det är väl bara att demontera skiten då och torka torrt, tänker jag.
Mmmm.
Stor tung stickig gran. Skruvarna slirar och jag får inte loss granen igen. Inte orkar jag lyfta eländet heller med gjutjärn och vatten som ytterligare tyngd. Att bara dra runt trädet över golvet gör ju ingen varken gladare eller torrare.
Hämtar papper och försöker knöla in under för att suga åt sig. Succén är väldigt måttlig. Foten är visserligen konvex men... tight. Nu börjar jag osa irritation och jag märker att 'Femman' tycker det är jobbigt. Jag var trött redan när vi satte igång och klockan den bara går och...
... ja, och golvet är blött. Så jag försöker gliida in en annan matta under granen men icke. Välta hela klabbet och låta vattnet, som ju är en hel del, rinna ut på golvet för att sen torka upp det? Äsch vad jobbigt. Riktigt dålig idé faktiskt.
Sen ser jag paketet med grovsalt. Som – eeh – står kvar på akvariet* men det jag jag ju återkomma till... I alla fall så pillar jag in så myckt papper det går och sedan häller jag grovsalt så gott jag kan över julgransfoten i alla hålen och en del av mattan. Det ska väl suga upp! Dessutom ser det ut som snö på foten, rätt snyggt faktiskt.
'Du är rolig du mamma' säger hon igen. 'Knasiga och smarta idéer du har'
Knasig och trött. Sedan kan du ju få gissa om alla lamporna i belysningen lyste (nej). Eller om de två slingorna trasslat ihop sig trots att jag rullat dem minutiöst förra året (ja). Och om det ändå inte var så att jag köpte en riktig skitgran som redan från början är kal på stora delar, tappar barr på löpande band och vars grenar är väldigt mycket har gått av (jo). Varför jag gjorde så? Om det kan berott på trötthet och stress? 'Jag tar en, det blir nog bra.' (JA.)
Det är väl fördelen med julgranar; de ska ändå kamoufleras. Och apropå det...
... när ljuset (inklusive trasiga lampor, inbilla dig inte att jag tittade efter innan) var på plats så upptäckte jag att det bara låg några få saker kvar i den kartong där jag plockat några julprylar från förut i december. Inga kulor till granen alltså. Inget mer glitter (bara en snutt på 45cm). För det ligger...
... uppe i den enda garderoben vi har. Och den är ju platsbyggd och rätt djup som du vet. Och det sista halvåret har det varit dåligt ställt där inne. Dvs man får vara glad om man inte blir anfallen när man öppnar dörren. Och längst upp längst bak... ja du fattar.
Sa till femåringen att nu blir det inget mer idag. Bara pyjamas men du får inte borsta tänderna. 'Va?', fast egentligen fattade hon, det är jag säker på.
Sedan satte vi oss framför granen och drack te och åt pepparkakor (ingen deg, det åt vi i morse efter frukosten) och tittade på dioderna och andades dofterna. Det var mysigt. Och nästan inte tålamodsprövande alls. Nästan, alltså.
tisdag 21 december 2010
Frysta sopor
Dear Frank
En sak som jag funderat många gånger på, är om inte sopåkarna tycker vintern är bättre att jobba på än sommaren? Visserligen får de kämpa med isbelagda ytor och oskottade uppfarter osv - men tänk på alla lukter som fryser till is. Blöjorna är genomfrusna, ruttnande grönsaker, köttbitar som börjat leva ett eget liv igen, sur mjölk och vad som nu kan finnas i en soppåse (okej, mjölkpaketen är väl – väl ursköljda – i kartongåtervinningen nu för tiden, och en del har turen att kunna kompostera, men jag är säker på att sopor luktar illa lik förbannat).
Allt det bör ha frusit till ett helt stelnat tillstånd och därmed inte avge så mycket stank.
Vad tror du Frank? Hur gör ni där borta i värmen? Stinker det?
En sak som jag funderat många gånger på, är om inte sopåkarna tycker vintern är bättre att jobba på än sommaren? Visserligen får de kämpa med isbelagda ytor och oskottade uppfarter osv - men tänk på alla lukter som fryser till is. Blöjorna är genomfrusna, ruttnande grönsaker, köttbitar som börjat leva ett eget liv igen, sur mjölk och vad som nu kan finnas i en soppåse (okej, mjölkpaketen är väl – väl ursköljda – i kartongåtervinningen nu för tiden, och en del har turen att kunna kompostera, men jag är säker på att sopor luktar illa lik förbannat).
Allt det bör ha frusit till ett helt stelnat tillstånd och därmed inte avge så mycket stank.
Vad tror du Frank? Hur gör ni där borta i värmen? Stinker det?
Torsk på Tradera
Dear Frank
Som du vet har jag haft ett lite fånigt rynk på näsan åt begagnade prylar. Man vet liksom inte vad de har varit med om. Hur rent kan man diska en burk för att förvara te i om det tidigare varit arsenik eller råttgift i den? Och hur snuskig var egentligen personen som hade den snygga skinnjackan tidigare? Ja du fattar.
Men hur kul är nya prylar? (Ja, om man inte pratar teknik vill säga, I loooove teknik.) Och så MILJÖN. Och patina. Patina är svårt att härma, för att inte säga helt omöjligt, om det ska vara riktigt snyggt. Och nya kläder, hur otäcka saker innehåller inte de, flamskyddsmedel och skit. Som sedan återfinns i levern på våra barn. Och i fiskarna och groddjuren. Och så vidare och så vidare.
I alla fall. Som du förstår har något hänt.
Senaste veckan har jag blivit helt torsk på tradera. Det är ju inte som att jag inte har vetat att det har funnits tidigare, men jag har liksom vägrat. Vägrat blocket också. Men nu så.
Ja det började i våras med de där röda skorna, du vet. Jag skulle kunna bo i dem.
Men sedan hände inget mer och jag hade lite dåligt samvete för jag var nog helt enkelt inte världsbäst på det där, lämna omdömen och hålla på, verkar vara ett ställe där folk... ja jag har läst ett och annat konstigt på de där omdömes sidorna. (Vad är det för mening med omdömen om folk blir utskällda för att de inte bara ger femmor, när det nu var något problem som gjorde att de valde en trea istället? Nåväl.)
Som sagt, nu så. Har jag köpt på mig en hel radda gamla prylar. Snygga vintage, några riktigt billiga och andra, hmm, var det andra som tyckte var lika snygga. Och bara på en vecka hinner man lära sig en del, det fanns ett objekt jag missade som jag i efterhand inte kan fatta att jag budade så lågt på. Och ärligt talat - ett omvänt också, va faan skulle jag lägga 39 spänn på en inget-vidare-pryl för? Jag ångrade mig redan dagen efter, men mitt bud på utropspriset låg kvar och - ja på den vägen är det. Jag får väl sälja den igen!
Och nu idag. Har jag hittat ett par skor på blocket. Jag menar skor, någons ANVÄNDA SKOR! Hur äckliga fötter hade förra ägaren? Droppande tåbira? Hur många hundskitar har personen trampat i? Är spyorna ordentligt avtvättade?
Men jag vill ha dem ändå.
De är så snygga och jag har letat sedan jag hittade 5-åringens (sprillans nya) på rea (de var så dyra så annars hade jag inte kunnat köpt dem). Då fanns det några barnstorlekar kvar, mellan 18 och 30 ungefär, och de enda som finns att få tag i i butik idag är herrstorlekar. Det funkar inte på ett par fötter storlek 36, hur många sockor jag än är beredd att stoppa i... och som du vet älskar jag ändå raggsockor i lager på lager.
Så jag köper dem nog ändå. Bara jag får svar någon gång, bara de är kvar. Annars ska jag fortsätta söka varje dag på alla annonssidor för nu vet jag att det KAN komma ett par till.
För en summa man bara kan gissa, om det är på Tradera.
Tradera är en speciell värld.
Som du vet har jag haft ett lite fånigt rynk på näsan åt begagnade prylar. Man vet liksom inte vad de har varit med om. Hur rent kan man diska en burk för att förvara te i om det tidigare varit arsenik eller råttgift i den? Och hur snuskig var egentligen personen som hade den snygga skinnjackan tidigare? Ja du fattar.
Men hur kul är nya prylar? (Ja, om man inte pratar teknik vill säga, I loooove teknik.) Och så MILJÖN. Och patina. Patina är svårt att härma, för att inte säga helt omöjligt, om det ska vara riktigt snyggt. Och nya kläder, hur otäcka saker innehåller inte de, flamskyddsmedel och skit. Som sedan återfinns i levern på våra barn. Och i fiskarna och groddjuren. Och så vidare och så vidare.
I alla fall. Som du förstår har något hänt.
Senaste veckan har jag blivit helt torsk på tradera. Det är ju inte som att jag inte har vetat att det har funnits tidigare, men jag har liksom vägrat. Vägrat blocket också. Men nu så.
Ja det började i våras med de där röda skorna, du vet. Jag skulle kunna bo i dem.
Men sedan hände inget mer och jag hade lite dåligt samvete för jag var nog helt enkelt inte världsbäst på det där, lämna omdömen och hålla på, verkar vara ett ställe där folk... ja jag har läst ett och annat konstigt på de där omdömes sidorna. (Vad är det för mening med omdömen om folk blir utskällda för att de inte bara ger femmor, när det nu var något problem som gjorde att de valde en trea istället? Nåväl.)
Som sagt, nu så. Har jag köpt på mig en hel radda gamla prylar. Snygga vintage, några riktigt billiga och andra, hmm, var det andra som tyckte var lika snygga. Och bara på en vecka hinner man lära sig en del, det fanns ett objekt jag missade som jag i efterhand inte kan fatta att jag budade så lågt på. Och ärligt talat - ett omvänt också, va faan skulle jag lägga 39 spänn på en inget-vidare-pryl för? Jag ångrade mig redan dagen efter, men mitt bud på utropspriset låg kvar och - ja på den vägen är det. Jag får väl sälja den igen!
Och nu idag. Har jag hittat ett par skor på blocket. Jag menar skor, någons ANVÄNDA SKOR! Hur äckliga fötter hade förra ägaren? Droppande tåbira? Hur många hundskitar har personen trampat i? Är spyorna ordentligt avtvättade?
Men jag vill ha dem ändå.
De är så snygga och jag har letat sedan jag hittade 5-åringens (sprillans nya) på rea (de var så dyra så annars hade jag inte kunnat köpt dem). Då fanns det några barnstorlekar kvar, mellan 18 och 30 ungefär, och de enda som finns att få tag i i butik idag är herrstorlekar. Det funkar inte på ett par fötter storlek 36, hur många sockor jag än är beredd att stoppa i... och som du vet älskar jag ändå raggsockor i lager på lager.
Så jag köper dem nog ändå. Bara jag får svar någon gång, bara de är kvar. Annars ska jag fortsätta söka varje dag på alla annonssidor för nu vet jag att det KAN komma ett par till.
För en summa man bara kan gissa, om det är på Tradera.
Tradera är en speciell värld.
måndag 20 december 2010
Håll till höger, jävla bimbo
Dear Frank
Jag blir så trött på folk ibland. Och jag tänker på det där med att flytta igen, men om jag flyttar så långt ut på landet att jag nästan slipper folk tar det nog bara en kvart innan jag får lappsjuka istället. Och jag som ändå har flyttat till något radikalt annorlunda än att bo på den väldigt hotta adressen jag hade innan! Där kan man ju fatta att man efter femton år får absolut nog av folk; party dygnet runt varenda dag i veckan, maraton, gamla vattenfestivaler och midnattslopp, demonstrationer och all möjlig skit när allt man vill är att ta sina mjukisbyxor och gå och köpa mjölk och lakrits.
Här är det ju annorlunda, även om det är centralt i en väldigt-nära-när-förort. Det är egentligen som natt och dag. Här är det aldrig svårt att få tillträde till sin egen port och det är ganska sällan jag inte kan gå trottoaren fram utan att stöta på hinder - något som ju tidigare bara skedde ett par gånger om året - ja säg midsommardagen och kanske juldagen också. Annars proppat med folk för jämnan.
Så jag borde ha bättre tålamod nu, kan jag tycka.
Men det kan du glömma.
Ibland så bara ruttnar jag. Om man möts två stycken på en gångväg och båda håller i mitten till en början, sedan väjer jag naturligtvis åt höger för det är ju det man gör och har gjort sedan urminnes tider. Alla som fått lära sig lite hyfs och vett vet att man håller till höger när man möter någon annan gående. Inte in absurdum förstås, det får ju finnas någon måtta och användas när det behövs - som när jag går där på den där gångvägen och tydligt väjer till höger - hur ofta är det då inte den andra genast sneddar över till sin vänstra sida och så är vi på total kollisionskurs trots att jag både tidigt och tydligt visat på vilken (klassisk påbjuden) sida jag tänker gå?
Eller som idioterna på ica, när man ska mötas i den smala gången mellan chark och mjölk. En hel massa människor gör som jag, håller till höger, och så finns det några puckon som stannar upp all trafik genom att promt hålla till vänster och vägra flytta sig när alla andra suckar åt dem. Var har de vuxit upp?!
Och värst tror jag hörnet vid konditoriet är. Kommer man nedifrån och ska mot ica så håller man höger efter husväggen, och kan ju för den delen inte se dem som kommer från andra hållet. Hålet vid bommen är inte jättestort men det går bra att mötas där med lite god vilja.
Den goda viljan saknas, rent allmänt hos 20% av befolkningen och i synnerhet hos kvinnor som är tio år yngre än jag själv. Om jag så stod still, lutandes mot väggen, skulle de gå på mig (och alla pensionärer som i regel har vett att hålla sig på samma sida, även den mest förvirrade typen, men de får stapplande ta sig åt sidan för den vänstervridna småländskan på 29,5 vårar). De här puckade bimbona har ingen social kometens what so ever: de väjer aldrig sina 50% (alla andra ska väja 100%) och de bara MÅSTE hålla till vänster och få resten av folkhopen som kommer från tåget att byta sida, med barnvagnar och trassliga hundkoppel och gud vet allt som följer i deras spår.
Och idag var jag den tvättäkta kärring som jag börjar bli.
Jag väste 'håll till höger, bonnläpp' åt rikspuckot.
Vilket naturligtvis är en skymf mot våra stackars bönder, jag är säker på att de vet att dela på utrymmet när så krävs. Jag antar att uttrycket kommer sig av att det är lätt att tro att de vuxit upp på en åker och alltid bara kunnat gå rakt fram, utan att någonsin ta hänsyn till något.
Men inflyttningen till Stockholm är stor, tydligen väldigt stor, och en del som flyttar hit tror att det är så de ska bete sig här. För här ska man vara kaxig.
Jag kan säga: ingen infödd stockholmare beter sig så här. För vi är uppfödda med att dela på ytan, vinka någon annan före i kön för att världen ska flyta smidigare, hålla upp dörrar, stoppa andras hundar och barn som är på väg ut i trafiken. Sedan lever vi efter leva-och-låta-leva-regeln, gör det inte någon annan någon harm får folk hållas bäst de vill, precis som man själv vill vara i fred med sitt, och vi stirrar inte så mycket på andra och söker inte kontakt på tunnelbanan, näe för det blir besvärligt om man möter hundra tusen personer på en dag. Men vi är inte på något sätt omöjliga eller dryga när det väl gäller. Och vi hälsar absolut på grannarna, pratar gärna länge med dem och lånar socker.
Det är de inflyttade med mindervärdeskomplex som tror att de måste bevisa något och 'vara' någon i den här stan (för innan existerade de förstås inte, eller?) som utgör 98% av problemet.
Man måste inte bli någon när man flyttar hit, alla är redan någon. Bevara den personen istället och håll till höger och underlätta livet för varann, så kommer ni så småningom slippa annars så väna kärringjävlar (och gubbjävlar med för den delen) som grinigt väser något om höger.
Vad säger du Frank, tror du de har fattat nu?
Jag blir så trött på folk ibland. Och jag tänker på det där med att flytta igen, men om jag flyttar så långt ut på landet att jag nästan slipper folk tar det nog bara en kvart innan jag får lappsjuka istället. Och jag som ändå har flyttat till något radikalt annorlunda än att bo på den väldigt hotta adressen jag hade innan! Där kan man ju fatta att man efter femton år får absolut nog av folk; party dygnet runt varenda dag i veckan, maraton, gamla vattenfestivaler och midnattslopp, demonstrationer och all möjlig skit när allt man vill är att ta sina mjukisbyxor och gå och köpa mjölk och lakrits.
Här är det ju annorlunda, även om det är centralt i en väldigt-nära-när-förort. Det är egentligen som natt och dag. Här är det aldrig svårt att få tillträde till sin egen port och det är ganska sällan jag inte kan gå trottoaren fram utan att stöta på hinder - något som ju tidigare bara skedde ett par gånger om året - ja säg midsommardagen och kanske juldagen också. Annars proppat med folk för jämnan.
Så jag borde ha bättre tålamod nu, kan jag tycka.
Men det kan du glömma.
Ibland så bara ruttnar jag. Om man möts två stycken på en gångväg och båda håller i mitten till en början, sedan väjer jag naturligtvis åt höger för det är ju det man gör och har gjort sedan urminnes tider. Alla som fått lära sig lite hyfs och vett vet att man håller till höger när man möter någon annan gående. Inte in absurdum förstås, det får ju finnas någon måtta och användas när det behövs - som när jag går där på den där gångvägen och tydligt väjer till höger - hur ofta är det då inte den andra genast sneddar över till sin vänstra sida och så är vi på total kollisionskurs trots att jag både tidigt och tydligt visat på vilken (klassisk påbjuden) sida jag tänker gå?
Eller som idioterna på ica, när man ska mötas i den smala gången mellan chark och mjölk. En hel massa människor gör som jag, håller till höger, och så finns det några puckon som stannar upp all trafik genom att promt hålla till vänster och vägra flytta sig när alla andra suckar åt dem. Var har de vuxit upp?!
Och värst tror jag hörnet vid konditoriet är. Kommer man nedifrån och ska mot ica så håller man höger efter husväggen, och kan ju för den delen inte se dem som kommer från andra hållet. Hålet vid bommen är inte jättestort men det går bra att mötas där med lite god vilja.
Den goda viljan saknas, rent allmänt hos 20% av befolkningen och i synnerhet hos kvinnor som är tio år yngre än jag själv. Om jag så stod still, lutandes mot väggen, skulle de gå på mig (och alla pensionärer som i regel har vett att hålla sig på samma sida, även den mest förvirrade typen, men de får stapplande ta sig åt sidan för den vänstervridna småländskan på 29,5 vårar). De här puckade bimbona har ingen social kometens what so ever: de väjer aldrig sina 50% (alla andra ska väja 100%) och de bara MÅSTE hålla till vänster och få resten av folkhopen som kommer från tåget att byta sida, med barnvagnar och trassliga hundkoppel och gud vet allt som följer i deras spår.
Och idag var jag den tvättäkta kärring som jag börjar bli.
Jag väste 'håll till höger, bonnläpp' åt rikspuckot.
Vilket naturligtvis är en skymf mot våra stackars bönder, jag är säker på att de vet att dela på utrymmet när så krävs. Jag antar att uttrycket kommer sig av att det är lätt att tro att de vuxit upp på en åker och alltid bara kunnat gå rakt fram, utan att någonsin ta hänsyn till något.
Men inflyttningen till Stockholm är stor, tydligen väldigt stor, och en del som flyttar hit tror att det är så de ska bete sig här. För här ska man vara kaxig.
Jag kan säga: ingen infödd stockholmare beter sig så här. För vi är uppfödda med att dela på ytan, vinka någon annan före i kön för att världen ska flyta smidigare, hålla upp dörrar, stoppa andras hundar och barn som är på väg ut i trafiken. Sedan lever vi efter leva-och-låta-leva-regeln, gör det inte någon annan någon harm får folk hållas bäst de vill, precis som man själv vill vara i fred med sitt, och vi stirrar inte så mycket på andra och söker inte kontakt på tunnelbanan, näe för det blir besvärligt om man möter hundra tusen personer på en dag. Men vi är inte på något sätt omöjliga eller dryga när det väl gäller. Och vi hälsar absolut på grannarna, pratar gärna länge med dem och lånar socker.
Det är de inflyttade med mindervärdeskomplex som tror att de måste bevisa något och 'vara' någon i den här stan (för innan existerade de förstås inte, eller?) som utgör 98% av problemet.
Man måste inte bli någon när man flyttar hit, alla är redan någon. Bevara den personen istället och håll till höger och underlätta livet för varann, så kommer ni så småningom slippa annars så väna kärringjävlar (och gubbjävlar med för den delen) som grinigt väser något om höger.
Vad säger du Frank, tror du de har fattat nu?
Helt otippat
Dear Frank
Idag, på väg hem från stallet, så stannade vi till för att skotta loss bilen. 5-åringen fick hoppa in i bilen medan jag röjde snö.
Började prata med en granne där på parkeringen, har aldrig sett honom förut (fast jag har minsann noterat hans stenhårda lyxåk, hehe). Han var trevlig och jag babblade så där osammanhängande som jag brukar göra, om ditt och datt mellan skyfflandet. Sen kommer han fram och säger 'jag måste bara säga, du är skitsnygg'.
Va?
'Bara så att du vet det, du är skitsnygg' tror jag han sa igen sedan, jag antar jag såg ut som en fågelholk. Jag blev så perplex så jag svarade bara med mer osammanhängande svammel, vad jag kan minnas, 'Jaha?!' tror jag att jag sa, jag vet i alla fall att jag inte sa 'du med' eller något sådant, för det hade jag kommit ihåg.
Vilken ironi är det inte, där står man påpälsad för Sibirien, stall-lortig och dito luktande, med värsta trollfrisyren (fast det kunde han ju inte se eftersom jag hade - mycket snyggt - en mössa nerdragen till ögonen) och bara är så där lättjefullt söndags-ruskig som man kan vara om man struntat i duschen för att det är svinkallt och man ska ändå till stallet - ja och så varm av skottandet samtidigt. Snygg?! Jag som ibland inte törs gå utanför dörren för att gå till ica ens när jag gjort mig i ordning - och så kommer det...
... helt otippat. Och naturligtvis så mycket bättre, än om jag stått uppspacklad på krogen.
Men ändå väldigt konstigt. Jag är ju inte snygg!
Idag, på väg hem från stallet, så stannade vi till för att skotta loss bilen. 5-åringen fick hoppa in i bilen medan jag röjde snö.
Började prata med en granne där på parkeringen, har aldrig sett honom förut (fast jag har minsann noterat hans stenhårda lyxåk, hehe). Han var trevlig och jag babblade så där osammanhängande som jag brukar göra, om ditt och datt mellan skyfflandet. Sen kommer han fram och säger 'jag måste bara säga, du är skitsnygg'.
Va?
'Bara så att du vet det, du är skitsnygg' tror jag han sa igen sedan, jag antar jag såg ut som en fågelholk. Jag blev så perplex så jag svarade bara med mer osammanhängande svammel, vad jag kan minnas, 'Jaha?!' tror jag att jag sa, jag vet i alla fall att jag inte sa 'du med' eller något sådant, för det hade jag kommit ihåg.
Vilken ironi är det inte, där står man påpälsad för Sibirien, stall-lortig och dito luktande, med värsta trollfrisyren (fast det kunde han ju inte se eftersom jag hade - mycket snyggt - en mössa nerdragen till ögonen) och bara är så där lättjefullt söndags-ruskig som man kan vara om man struntat i duschen för att det är svinkallt och man ska ändå till stallet - ja och så varm av skottandet samtidigt. Snygg?! Jag som ibland inte törs gå utanför dörren för att gå till ica ens när jag gjort mig i ordning - och så kommer det...
... helt otippat. Och naturligtvis så mycket bättre, än om jag stått uppspacklad på krogen.
Men ändå väldigt konstigt. Jag är ju inte snygg!
söndag 19 december 2010
Dear Frank
Vet du, jag ser inte trafiken hemifrån längre. Snön ligger på räckena så att 'utsikten' nu är helt förändrad; som en mjuk ljus mur mellan mig och gatan. Det är förvånansvärt skönt, jag menar, jag har ju valt att bo nära en gata men se på fan, så mycket lugnare det känns inne när jag inte ser bilarna. Inte hör dem lika bra heller. (Nog för att jag har dörrar och fönster stängda ändå när det är tio minus där ute. Men ändå.)
Det ger vatten på min husjägarkvarn, faktiskt. Jag som nästan vant mig vid tanken att bo kvar. Trots att jag vet att jag behöver mer luft omkring mig.
Tog lite bilder, det ser inte klokt ut. Kan hända att jag lägger upp dem här så får du se.
Det ger vatten på min husjägarkvarn, faktiskt. Jag som nästan vant mig vid tanken att bo kvar. Trots att jag vet att jag behöver mer luft omkring mig.
Tog lite bilder, det ser inte klokt ut. Kan hända att jag lägger upp dem här så får du se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)