berg&dalbana

Dear Frank

Alltså nu är det så där krångligt igen. Motorcykelmannen dök upp igen. Jag blev jätteglad - först. Sedan mesar han ur och kommer inte ner till oss, sitter bara hos grannen och vill att vi ska komma dit (vilket iofs var logiskt för de skulle ordna middag och vi hade ju inte ätit). Sedan beter sig grannen helt, och nu menar jag RIKTIGT JÄVLA SJUKT och mitt humör skjuts komplett i botten men som den idiot jag är stannar jag ändå kvar eftersom mr. MC är där.

När vi äntligen fått mat höjs naturligtvis humöret och det finns en stund av charm där. Sedan fegar han igen (vilket jag kan förstå eftersom jag har Dotter med mig).

Och sedan skickar vi rara intresserade sms precis samtidigt till varann. Ett litet gäng.

I mitt sista ställer jag en fråga, helt vanlig och rimlig och i synnerhet jämfört med de sms vi skickat innan.

Får inget svar.

Dagen efter skriver jag (redigerat namnen):

(Hans namn)!

Ledsen om jag skrämde dig (?) med mitt förslag att ses idag - men mitt intresse är lite större än snabba kramar/pussar i dörren hos (sponsorn) då och då. 

Eftersom du varken svarat ja eller nej till idag så gissar jag att du ångrar det du skrev igår? Du vill inte ses?
(Vare sig nu eller senare, menar jag - klart jag fattar att du kan ha andra planer för idag.)

Jag är lika nyfiken som igår, men ska vi ses mer får det vara utan (sponsorn). Och det här sms:et vill jag gärna ha svar på, så jag vet om jag ska släppa bollen eller inte.

Kramar/ (mitt namn)


och får snabbt detta svar:

Hej hej. Är också nyfiken på dig och träffar dig gärna utan (sponsorn) ;)
Idag var det lite stress med det som behöver hinnas med. Ska snart mot Sthlm igen och vore trevligt om vi gick på bio och käkade något gott tillsammans då :-). Kram



Jag svarar enkelt och korrekt att jag är på men vill ha längre framförhållning (än 36 timmar) för att kunna.

Sedan dess: tystnad. Kompakt.

Och jag är såååå less för nu har det varit så här i nästan tre år och jag (får naturligtvis skylla mig själv men jag) åker berg&dalbana för varje gång glimmar det till så himla ljust, inte bara något vanligt stjärnstoft utan übermagnesium, och jag kan inte fatta, vill inte fatta, att han ändå tänker gå miste om allt. Igen. Så dumt! Vi vore ju helt grymma ihop!

Som vanligt krockar allt som har med kärlek att göra i tretal. Den här i skolan kittlar min hjärna lika mycket nu som innan. Men vänta 18 månader? Då hinner jag ju testköra motorcykeln på vägen, innan...
... huu så jag tänker ;-) Men det gör jag. Tänker så, alltså.

Å andra sidan verkar det inte vara ett bekymmer. Den tredje i ekvationen sprattlar bara i utsidan av dammen; jag kan nog räkna bort den känslan.

Den otroligt mesiga motorcykelmannen, som inte ens kan klämma fram ett sms när han sitter på muggen och tex skriva 'ledsen det är mycket nu vi får höras i framtiden' som jag tycker är ett MINIMUM av kommunikation när vi gått igenom allt vi gått igenom innan - alltså, jag SER ju; intresset är uppenbarligen noll - men att man inte ens kan det för att vara hövlig? Han utmålar ett intresse, vill ses och bla bla bla (mat och sex) och sedan, så fort han inte ser mig längre, är jag borta.

Ååh, jag ser bättre nu Frank, när jag skriver till dig. Och jag har nog inget dilemma längre; jag kan ägna min tanke till den här 'omöjlige' mannen i skolan. Omöjlig på ett helt annat sätt alltså; jag känner honom ännu mindre och dessutom BÖR jag inte lära känna en lärare på det sättet. Innan jag gått ut skolan.

Kontentan är väl egentligen: inget blev kvar. De kommer alltid tre i flock och ändå är resultatet noll - igen.

Jag är lite trött.

På hela kärleksgrejen.

Igen.

(Att jag ens tittade upp från asfalten den här gången? Jag har ju bestämt mig för att inget annat är värt mer än att gå med blicken i backen!)

Å andra sidan väljer jag som vanligt säkra kort. Allt annat är för skrämmande.

En som gör närmanden fast han är upptagen.
En som bara snackar, noll verkstad.
En som är förbjuden.

Väldigt tryggt! Kan aldrig bli något. Så praktiskt. Då behöver jag nämligen aldrig vara utom mig av rädsla.

Och mot mitt bättre vetande: motorcykelmannen får några dagar till på sig. Sedan raderar jag hans nummer och tar bort honom från facebook. Någon måtta får det vara på hur mycket dörrmatta jag tänker vara.
Och när han hör av sig igen och berättar att han sitter och fikar med sin sponsor ska jag säga att de får ha det så trevligt. Inte kommer jag över i alla fall. Inte en gång till. Aldrig igen. Inte ett lillfinger tänker jag lyfta.

Under tiden kan jag njuta av att några ord i skolan då och då är riktigt intressanta. Mångfacetterad man det där. En framtida vän att dryfta spännande ämnen med?

Frank jag deppar lite över att jag ändå trillade in i det mänskliga mönstret och önskade mig kärlek. Så dumt, jag vet ju att jag inte passar in i det där!

Synd bara att jag verkligen gillar sex, annars kanske jag verkligen kunde bortse från relationer till 100%, inte bara 99,5.

Trööööött! Förlåt. Skriv och berätta om hur du har det istället.


PoK

väntar

Dear Frank

Alltså. Jag upptäcker att jag väntar. Upptäcker IGEN att jag väntar.

Nu när skolan börjar är det en person som jag verkligen ser fram emot att träffa.

Och jag vet inget om honom och har typ aldrig pratat med honom och han kan ha en annan läggning och han kan vara upptagen och han kan vara galen och han kan vara såå fel men jag är såå nyfiken.

Han ÄR så fel; det vet jag ju redan. Helt fel på så vis att han liknar (verkligen) ingen annan jag varit intresserad av innan.

Å andra sidan har ju alla de varit fel.

Vilket förstås sätter den här mannen i ett helt annat perspektiv.

Att det skulle kunna vara rätt. Bra. Rätt bra. Alltså.

Aaah. Tänker och tänker och tänker (för mycket) och kollar schemat. Har en nedräkning inombords. Som jag inte kan bortse ifrån och som vägrar låta sig förpassas till glömska.

Fast jag minsann har försökt, tro inget annat. Jag gör allt möjligt för att ignorera det.

Vad jag nu ska med det här till? Säg att nyfikenheten är besvarad - hur ska jag då hantera det?

Han ska ju betygsätta mig.
Det är som om jag vore 14 igen och idealiserar magistern.

En klasskompis berättade att hon noterat något men vägrade säga exakt vad - men hon avslöjade sig lite med att säga 'du får väl vänta ett och ett halvt år då'.

Gaah. Vänta. Vänta?! Som jag är så grymt bra på. Fröken-allt-borde-ha-hänt-i-förrgår. Vänta...

Ja ja. Det är ju i alla fall vad jag gör just nu.

Väntar.