Dear Frank
Idag, på väg hem från stallet, så stannade vi till för att skotta loss bilen. 5-åringen fick hoppa in i bilen medan jag röjde snö.
Började prata med en granne där på parkeringen, har aldrig sett honom förut (fast jag har minsann noterat hans stenhårda lyxåk, hehe). Han var trevlig och jag babblade så där osammanhängande som jag brukar göra, om ditt och datt mellan skyfflandet. Sen kommer han fram och säger 'jag måste bara säga, du är skitsnygg'.
Va?
'Bara så att du vet det, du är skitsnygg' tror jag han sa igen sedan, jag antar jag såg ut som en fågelholk. Jag blev så perplex så jag svarade bara med mer osammanhängande svammel, vad jag kan minnas, 'Jaha?!' tror jag att jag sa, jag vet i alla fall att jag inte sa 'du med' eller något sådant, för det hade jag kommit ihåg.
Vilken ironi är det inte, där står man påpälsad för Sibirien, stall-lortig och dito luktande, med värsta trollfrisyren (fast det kunde han ju inte se eftersom jag hade - mycket snyggt - en mössa nerdragen till ögonen) och bara är så där lättjefullt söndags-ruskig som man kan vara om man struntat i duschen för att det är svinkallt och man ska ändå till stallet - ja och så varm av skottandet samtidigt. Snygg?! Jag som ibland inte törs gå utanför dörren för att gå till ica ens när jag gjort mig i ordning - och så kommer det...
... helt otippat. Och naturligtvis så mycket bättre, än om jag stått uppspacklad på krogen.
Men ändå väldigt konstigt. Jag är ju inte snygg!
