Dear Frank
Jag blir så trött på folk ibland. Och jag tänker på det där med att flytta igen, men om jag flyttar så långt ut på landet att jag nästan slipper folk tar det nog bara en kvart innan jag får lappsjuka istället. Och jag som ändå har flyttat till något radikalt annorlunda än att bo på den väldigt hotta adressen jag hade innan! Där kan man ju fatta att man efter femton år får absolut nog av folk; party dygnet runt varenda dag i veckan, maraton, gamla vattenfestivaler och midnattslopp, demonstrationer och all möjlig skit när allt man vill är att ta sina mjukisbyxor och gå och köpa mjölk och lakrits.
Här är det ju annorlunda, även om det är centralt i en väldigt-nära-när-förort. Det är egentligen som natt och dag. Här är det aldrig svårt att få tillträde till sin egen port och det är ganska sällan jag inte kan gå trottoaren fram utan att stöta på hinder - något som ju tidigare bara skedde ett par gånger om året - ja säg midsommardagen och kanske juldagen också. Annars proppat med folk för jämnan.
Så jag borde ha bättre tålamod nu, kan jag tycka.
Men det kan du glömma.
Ibland så bara ruttnar jag. Om man möts två stycken på en gångväg och båda håller i mitten till en början, sedan väjer jag naturligtvis åt höger för det är ju det man gör och har gjort sedan urminnes tider. Alla som fått lära sig lite hyfs och vett vet att man håller till höger när man möter någon annan gående. Inte in absurdum förstås, det får ju finnas någon måtta och användas när det behövs - som när jag går där på den där gångvägen och tydligt väjer till höger - hur ofta är det då inte den andra genast sneddar över till sin vänstra sida och så är vi på total kollisionskurs trots att jag både tidigt och tydligt visat på vilken (klassisk påbjuden) sida jag tänker gå?
Eller som idioterna på ica, när man ska mötas i den smala gången mellan chark och mjölk. En hel massa människor gör som jag, håller till höger, och så finns det några puckon som stannar upp all trafik genom att promt hålla till vänster och vägra flytta sig när alla andra suckar åt dem. Var har de vuxit upp?!
Och värst tror jag hörnet vid konditoriet är. Kommer man nedifrån och ska mot ica så håller man höger efter husväggen, och kan ju för den delen inte se dem som kommer från andra hållet. Hålet vid bommen är inte jättestort men det går bra att mötas där med lite god vilja.
Den goda viljan saknas, rent allmänt hos 20% av befolkningen och i synnerhet hos kvinnor som är tio år yngre än jag själv. Om jag så stod still, lutandes mot väggen, skulle de gå på mig (och alla pensionärer som i regel har vett att hålla sig på samma sida, även den mest förvirrade typen, men de får stapplande ta sig åt sidan för den vänstervridna småländskan på 29,5 vårar). De här puckade bimbona har ingen social kometens what so ever: de väjer aldrig sina 50% (alla andra ska väja 100%) och de bara MÅSTE hålla till vänster och få resten av folkhopen som kommer från tåget att byta sida, med barnvagnar och trassliga hundkoppel och gud vet allt som följer i deras spår.
Och idag var jag den tvättäkta kärring som jag börjar bli.
Jag väste 'håll till höger, bonnläpp' åt rikspuckot.
Vilket naturligtvis är en skymf mot våra stackars bönder, jag är säker på att de vet att dela på utrymmet när så krävs. Jag antar att uttrycket kommer sig av att det är lätt att tro att de vuxit upp på en åker och alltid bara kunnat gå rakt fram, utan att någonsin ta hänsyn till något.
Men inflyttningen till Stockholm är stor, tydligen väldigt stor, och en del som flyttar hit tror att det är så de ska bete sig här. För här ska man vara kaxig.
Jag kan säga: ingen infödd stockholmare beter sig så här. För vi är uppfödda med att dela på ytan, vinka någon annan före i kön för att världen ska flyta smidigare, hålla upp dörrar, stoppa andras hundar och barn som är på väg ut i trafiken. Sedan lever vi efter leva-och-låta-leva-regeln, gör det inte någon annan någon harm får folk hållas bäst de vill, precis som man själv vill vara i fred med sitt, och vi stirrar inte så mycket på andra och söker inte kontakt på tunnelbanan, näe för det blir besvärligt om man möter hundra tusen personer på en dag. Men vi är inte på något sätt omöjliga eller dryga när det väl gäller. Och vi hälsar absolut på grannarna, pratar gärna länge med dem och lånar socker.
Det är de inflyttade med mindervärdeskomplex som tror att de måste bevisa något och 'vara' någon i den här stan (för innan existerade de förstås inte, eller?) som utgör 98% av problemet.
Man måste inte bli någon när man flyttar hit, alla är redan någon. Bevara den personen istället och håll till höger och underlätta livet för varann, så kommer ni så småningom slippa annars så väna kärringjävlar (och gubbjävlar med för den delen) som grinigt väser något om höger.
Vad säger du Frank, tror du de har fattat nu?
