ta hand om - inte

Dear Frank

Nu var det länge sedan; det har ju inte behövts. Nu undrar jag hur du har det där borta. Synd att inte mailen funkar.

Jag lovade att ta hand om mig själv den här helgen, på både ut och insida. Det har gått sådär! Jag har dock varit ute, och det är bra. Igår tog jag en både rask och lugn promenad i två timmar. Det är så fint här omkring! Nu blev jag istället orolig för hur det här området kommer exploateras när vatten och avlopp kommer hit. Jag hoppas det ligger LÅNGT fram i framtiden.

Lugnet vid sjön och i skogen uppe vid bergstoppen (jag hann med båda ställena) gjorde mig gott.

Sedan rasade det när jag kom in igen. Jag är helt otroligt usel på att äta. Vem mår bra av att inte äta? Inte jag heller, förstås. Micrade några finncrisp med mycket ost på. Te. Ja, det var allt utom kaffe med vispgrädde, två muggar, mitt på dagen. Inte så bra. Och jag har så förbaskat ont! Igen! Nej, inte så konstigt, det har du alldeles rätt i.

Idag är jag 'bara' ute, sitter med samma kaffemugg i soldiset. Det är tio plusgrader, som igår, och blåsipporna utanför köksfönstret har rört sig en millimeter till sedan igår.

Jag är tidigare ut idag, kanske går jag en sväng när jag fått i mig kaffet. Skogen idag? Upp högt i alla fall; solen måste nå mig. Inga glasögon på, de stjäl ljus... vilket säkert är inbillning, men det känns så ändå. Jag har fortfarande svårt att äta mat med dem på, det är som om jag inte ser lika bra då.

Precis nu inser jag: jag kanske inte ska äta med dem på (hemma)? Nä, så lätt kan det väl inte vara? Måste dock prova :-)

Energin från min oplanerade 'dejt' i torsdags har börjat vika undan, eller så tänker jag för mycket. Han är verkligen ett litet ufo, men ett mycket fint sådant och hans energi är fantastisk. Den smittar. Alltså ingen upp-och-studsa-energi, utan hans inre 'vibrationer' (jag kan fan inte förklara det utan att låta asflummig; det vet du att jag inte är och har inte plötsligt blivit heller). Det är som att han har en TON. A kanske? Det är väldigt behagligt och jag vill gärna kunna stämma in. Så känns det. Och det spelar liksom ingen roll* om han blir kort- eller långvarig i mitt liv eller på vilket sätt (vän? bekant? älskare? livspartner?) utan jag är på något sätt nöjd med att ha förstått att det är den där tonen jag bör eftersträva... en schysst grundton är alltså så viktig som jag alltid** trott och nu har jag fått det bekräftat! Typ. Och kanske igen, dessutom? Jag var för trög tidigare gånger? Döv? Kan jag skylla på mina hörselskador...? Nähä inte det... :-)


PoK, hoppas du mår bra.



* nåväl
** nåväl!

raderat!

Dear Frank

Jag raderade honom. Idag. Lämplig dag. Ingen sorg ännu; bara arg.

Jag är INTE en dörrmatta.