väntar

Dear Frank

Alltså. Jag upptäcker att jag väntar. Upptäcker IGEN att jag väntar.

Nu när skolan börjar är det en person som jag verkligen ser fram emot att träffa.

Och jag vet inget om honom och har typ aldrig pratat med honom och han kan ha en annan läggning och han kan vara upptagen och han kan vara galen och han kan vara såå fel men jag är såå nyfiken.

Han ÄR så fel; det vet jag ju redan. Helt fel på så vis att han liknar (verkligen) ingen annan jag varit intresserad av innan.

Å andra sidan har ju alla de varit fel.

Vilket förstås sätter den här mannen i ett helt annat perspektiv.

Att det skulle kunna vara rätt. Bra. Rätt bra. Alltså.

Aaah. Tänker och tänker och tänker (för mycket) och kollar schemat. Har en nedräkning inombords. Som jag inte kan bortse ifrån och som vägrar låta sig förpassas till glömska.

Fast jag minsann har försökt, tro inget annat. Jag gör allt möjligt för att ignorera det.

Vad jag nu ska med det här till? Säg att nyfikenheten är besvarad - hur ska jag då hantera det?

Han ska ju betygsätta mig.
Det är som om jag vore 14 igen och idealiserar magistern.

En klasskompis berättade att hon noterat något men vägrade säga exakt vad - men hon avslöjade sig lite med att säga 'du får väl vänta ett och ett halvt år då'.

Gaah. Vänta. Vänta?! Som jag är så grymt bra på. Fröken-allt-borde-ha-hänt-i-förrgår. Vänta...

Ja ja. Det är ju i alla fall vad jag gör just nu.

Väntar.