Dear Frank
Idag när jag vaknade kändes det som om igår var en dröm. Jag låg kvar länge i sängen och försökte hålla mig från att gå upp och kolla det sms som väckt mig (jag som aldrig vaknar av sms) för jag visste att vad jag ville ha för sms och vad jag mer troligt skulle kunnat fått, och jag ville inte ha sms från någon annan, och ska jag vara helt ärlig var det inte jättesvårt att ligga kvar för jag är helt mosig sedan igår kväll, natt.
Igår ja. Drömkänslan. Mosad inuti men uppbyggd igen till något nyare. Så himla rädd och ändå är jag inte rädd med HONOM. Ja, du läste rätt!
Och det var även han som skickade sms! Han gör sånt! Tydligen!
Fina mannen.
Mycket modiga mannen.
Som håller hemligheter (precis som jag) men som jag litar på på något sätt ändå.
Han skulle åka med mig i bilen igen. Och det gjorde han. Det är inte lång väg tills man måste ta ett beslut om vart man ska, och det hade vi ju inte bestämt. 110km/h och lite velande och svårt att uttrycka Men Jag Vill Träffa Dig En Stund Nu, så en liten kort sight seeing blev det, när jag helt allvarligt funderade på att köra hem honom till mig för att 'fika'. Ja, och/eller fika, alltså.
Fast det ser inte ut här som att jag vill ta hem någon, inte någon alls faktiskt, och i synnerhet inte någon jag vill ska vilja träffa mig igen.
Velade, tom på idéer. (Tänk att jag inte hade TÄNKT något innan! Ingen plan ingenting, bara att han skulle åka med i bilen!)
När jag föreslog fika (inte hemma hos mig utan så där löst som man gör) och sedan snabbt fyllde på med 'eller om du vill åka till tåget' (jamen allvarligt, hade han velat åka tåg hade han väl klivit på perrongen där vi just stått och inte åkt med mig i tre stationer...) så hade han i alla fall vettet att föreslå fotografiska.
Så dit tog vi oss. Inklusive en promenad, lull och prat.
Du vet den där känslan när man nuddar någons armbåge och vare sig du eller den andra personen flyttar på sig utan man står där med ett lätt tryck mot varann? När det blir mer och mer så och man kommer närmare och närmare?
Den. Under lång tid där inne. Mer och mer.
Och sedan hoppade vi in i fotoautomaten de har där! Du vet så där som i tonåren när man klev in (minst) två och två i dem.
Då var vi plötsligt VÄLDIGT nära varann. Så där nära så man kan bli lite snurrig. Och inte riktigt har koll på var man ska göra av sig.
Och det har vi nu varsin bild på! Två fnittriga dårar i en fotoautomat som HADE kunnat ge varandra första pussen där men inte gjorde det.
Inte ville jag släppa honom efter det. Och väldigt hungrig var jag. Så vi gjorde det klassiska, gick och åt. Via en promenad i regnet, men regnade det verkligen? Jag vet inte! Men alla andra hade paraply och sånt.
Sedan tycker jag att jag pratade för mycket igen. Vilken svammellåda jag är. MEN jag gjorde inte min hysteriska variant utan berättade kanske lite mycket bara. Men höll på en hel del också. Så det får vara okej.
Jag tog hans hand där inne och när vi kom ut (de stängde...) la han sin arm om mig. En lätt svävande känsla. Samt DET HÄR ÄR INTE KLOKT.
När vi kommit så långt som nästan till bilen så kom den. Första kyssen. I backen upp mot Sofia från Renstiernas. Du vet ju hur det är med sånt där. Fumligheten, hur osäker på att människan som håller om en och för den delen har spenderat tid motsvarande en arbetsdag precis bredvid dig, hur osäker man ändå kan vara på att personen verkligen vill vara SÅ nära. Tills man gör det igen och igen och igen och igen...
I blåst och regn stod vi där utanför bilen, jäpp!
Och sedan, nästan två timmar till i bilen. Han klev ur för att ta sista bussen men det skulle gå en till så han kom tillbaka. En stund till.
Det är så lätt att vara med honom. Och vad vi har skrattat!! Jag tror han har samma sjuka humor som jag. Med min torra teknikerknorr utanpå det. (Och så tog hon plus X istället för minus Y, aaaaahahahahahaha!)
Mmm. Du Frank. Jag är så HIMLA glad över smset jag fick i morse. Det var väldigt enkelt, enbart en smiley, men ack... så välkommet!
