Dear Frank
Jag tror jag gjorde bort mig inför den här mannen här om dagen - jag gjorde som jag gör ibland, bara babblar utan tanke och har liksom bestämt mig (själv) för vad andra ska tycka om mig INNAN, och så babblar jag där efter och det mesta blir pannkaka... alltså jag anstränger mig för att vara något jag inte är och förväntar mig (liksom) att de ska tycka BÄTTRE om mig då än innan.
Så sjukt.
Och jag ångrar mig ju alltid. Men det är som att jag inte fattar under tiden vad jag håller på med. Jag kanske känner att det är fel men gör jag det fattar jag ändå inte varför – jag förstår det efteråt. Och har jag känt att något är knas (utan att fatta) försöker jag dessutom ÄNNU hårdare. Och det var det jag gjorde här om dagen.
Jag har våndats sedan dess.
Och för någon halvtimme sedan skickade jag honom, han jag inte får ur huvudet, ett sms och sa som det är. Att jag pratar först och tänker sedan och en ursäkt om jag fick honom att känna obehag.
Kanske påfluget men utan ursäkt innan kommer jag fan inte klara av att träffa honom på fredag.
Dessutom när jag fortfarande önskan att nu, NU, ska den där andra bilturen bli av. Guuu' vad jag vill höra mer vad han har att säga!
Helst skulle jag gärna vilja ha ett sms tillbaka, bums, NU, att han inte märkte något, då skulle jag vara lättad.
Eller förresten - det vill jag ju inte? Om han inte märkte något är han ju inte den känsliga själ jag trott. Jag tar tillbaka: jag hoppas han märkte det, förstod att det berodde på min osäkerhet för att duga OCH godtar min ursäkt med hull och hår.
(Ja, bokstavligt faktiskt, ti hi hi!)
Ja ja. Nu har jag gjort vad jag kunnat. Duger det inte så duger det inte.
En annan sak jag känt och som man inte bör känna (som inför Honom ovan) har med Dotters fötter (!) att göra.
Idag var vi iväg och hon fick sina första specialsulor (jag är faktiskt lite avundsjuk, det verkade SÅ skönt). Och sedan kom jag på: nu kan inte hennes far lika lättvindigt köpa 50-kronors-pjuck på Billiga Kedjan och tycka de ska duga till allt, längre. Det är fanemej JÄTTEBRA för då kan jag ju fortsätta tycka att skor är jävligt viktigt och dessutom har jag LÄKARE bakom mig som håller med. En hel vårdapparat. Inte bara en fjantig morsa som alltid ska köpa dyra grejer. Ååh, legitima skäl! Även i hans ögon alltså. JIPPIE! Vilken TUR att hon behöver inlägg och att hennes fötter behöver lite extra vård!
Får man tycka det?
Jag vet att du redan vet min ståndpunkt men jag måste säga det igen: fötter är SÅ viktiga! Påverkar hela kroppen och hur vi mår. Kläder kan man ha vart fan för skit som helst på sig (nåväl!) men på fötterna... värt varenda krona!!! Leder, hållning, framtida smärta, andra problem... folk borde se om sina fötter lite mer; MYCKET mer!
Dags att den tröga mannen fattar det också. Och att det gäller även barn, kanske i SYNNERHET barn.
Han kunde behöva en omgång för sina fötter han med. Jäpp! Kunde han. I den allmänna ta-hand-om-sig-själv-skolan. (Ska jag säga, men mina fötter tar jag å andra sidan väl hand om. Till skillnad från maten tex...)
Japp, det var gånger två det. Förbjuden kärlek och förbjudet tycka är bra.
Kram.
