... och tillbaka

Dear Frank

Jag är så himla ledsen. Riktigt riktigt sänkt. Jag TRODDE...

Jag trodde att det var det här jag ville. Nu när jag smakat lite av kakan (på gott och ont väldigt lite bokstavligt smaka; på ett sätt hade det vart kul med mer, på ett sätt är det tur att det inte varit någon regelrätt fullkomlig avsmakning). I alla fall. Nu när jag smakat lite. Har jag kommit fram till att det inte smakade som jag trodde. För mycket bismak, en form och textur jag inte riktigt klarar av.

Jag ville ha en kaka och jag trodde det var den här kakan. Jag är fortfarande lika förtjust i tanken på den här kakan, men jag kommer aldrig kunna äta upp den. Inte hela.

Det gör mig helt utmattat trött. Av sorg. Av 'tänk-om-jag-inte-hade-frågat-då-hade-jag-kunnat-fortsätta-drömma'.

Nu är allt så tråkigt att jag knappt orkar hålla mig upprätt längre. Som en zombie vandrar jag runt. Får inget vettigt gjort. Dåligt humör.

Jag VILL! Och jag vill ha honom i mitt liv. Men inte på det sätt jag trodde. Och allt detta strul och trassel... som om det inte räckte innan så kan det bli ännu värre nu när vi kanske inte spelar samma spel längre. Han och jag alltså. Han skjuter pilbåge och jag curlar. Eller något. Det går inte ihop i alla fall. Och mitt i det ska han bedöma mig. Inför min framtid.

Äh, jag blir så trött när jag tänker på det att jag bara vill somna.

Jag vill honom väl och jag vill mig själv väl. Hur gör jag det?

Jag som trodde. Att jag hade hittat. Någon att prova kärlek med igen. Som jag är så jag med. En snäll och fin kärlek som kunde lyfta oss båda till nya höjder. En lugn och fin och berikande kärlek.

Noops. Jag krälar. Runt i mina egna förväntningar. Kladdiga gamla önskningar. Så låg. Så dumt. Gjort. Vad skulle jag i med näsan och göra?!

Han måste också ha känt. Att jag dog. Liksom.

Det får vara därifrån. Kanske är han världens bästa nya vän?

Jag är SÅÅ trött.

Hoppas du har det roligare, F.


PoK