Dear Frank, jag blir så glad när jag ser hans Volvo stå där. Och när den inte står där tänker jag 'nääe'.
Och han är så väldigt trevlig och rar och omtänksam och på pappret, du vet det teoretiska där man kan kryssa av ett antal punkter, där stämmer det väldigt väl.
Men när jag tänker på att kyssa honom. Eller att krypa ner nära och naken. Ja då vet jag inte. Jag känner inget alls då. Inget 'nej' heller för då skulle jag veta.
Och det är det jag inte gör. Vet alltså. Borde jag inte göra det vid det här laget?
Så det lutar alltså mot nej fast jag så gärna skulle önska? Jag börjar ana det nu.
För med Den Försvunne så visste jag ju nästan genast. Hade tiden och möjligheten funnits tror jag att vi satt på varann helt våldsamt bakom något hörn.
Eller - och det här kan vara signifikant - trånar jag efter Den Försvunne bara för att han är 'säker'? (Läs omöjlig. Som vanligt alltså.)
Men om jag inte vill kyssas... varför blir jag då så glad när jag ser Den Rara Finas bil?
Är det bara för att jag blivit så svårt präglad på Volvo genom åren?
Jag har mycket svårt att se att en Fiat skulle ha samma effekt.
Herregud.
Hjälp Frank, jag är helt sjuk.
