ta hand om - inte

Dear Frank

Nu var det länge sedan; det har ju inte behövts. Nu undrar jag hur du har det där borta. Synd att inte mailen funkar.

Jag lovade att ta hand om mig själv den här helgen, på både ut och insida. Det har gått sådär! Jag har dock varit ute, och det är bra. Igår tog jag en både rask och lugn promenad i två timmar. Det är så fint här omkring! Nu blev jag istället orolig för hur det här området kommer exploateras när vatten och avlopp kommer hit. Jag hoppas det ligger LÅNGT fram i framtiden.

Lugnet vid sjön och i skogen uppe vid bergstoppen (jag hann med båda ställena) gjorde mig gott.

Sedan rasade det när jag kom in igen. Jag är helt otroligt usel på att äta. Vem mår bra av att inte äta? Inte jag heller, förstås. Micrade några finncrisp med mycket ost på. Te. Ja, det var allt utom kaffe med vispgrädde, två muggar, mitt på dagen. Inte så bra. Och jag har så förbaskat ont! Igen! Nej, inte så konstigt, det har du alldeles rätt i.

Idag är jag 'bara' ute, sitter med samma kaffemugg i soldiset. Det är tio plusgrader, som igår, och blåsipporna utanför köksfönstret har rört sig en millimeter till sedan igår.

Jag är tidigare ut idag, kanske går jag en sväng när jag fått i mig kaffet. Skogen idag? Upp högt i alla fall; solen måste nå mig. Inga glasögon på, de stjäl ljus... vilket säkert är inbillning, men det känns så ändå. Jag har fortfarande svårt att äta mat med dem på, det är som om jag inte ser lika bra då.

Precis nu inser jag: jag kanske inte ska äta med dem på (hemma)? Nä, så lätt kan det väl inte vara? Måste dock prova :-)

Energin från min oplanerade 'dejt' i torsdags har börjat vika undan, eller så tänker jag för mycket. Han är verkligen ett litet ufo, men ett mycket fint sådant och hans energi är fantastisk. Den smittar. Alltså ingen upp-och-studsa-energi, utan hans inre 'vibrationer' (jag kan fan inte förklara det utan att låta asflummig; det vet du att jag inte är och har inte plötsligt blivit heller). Det är som att han har en TON. A kanske? Det är väldigt behagligt och jag vill gärna kunna stämma in. Så känns det. Och det spelar liksom ingen roll* om han blir kort- eller långvarig i mitt liv eller på vilket sätt (vän? bekant? älskare? livspartner?) utan jag är på något sätt nöjd med att ha förstått att det är den där tonen jag bör eftersträva... en schysst grundton är alltså så viktig som jag alltid** trott och nu har jag fått det bekräftat! Typ. Och kanske igen, dessutom? Jag var för trög tidigare gånger? Döv? Kan jag skylla på mina hörselskador...? Nähä inte det... :-)


PoK, hoppas du mår bra.



* nåväl
** nåväl!

raderat!

Dear Frank

Jag raderade honom. Idag. Lämplig dag. Ingen sorg ännu; bara arg.

Jag är INTE en dörrmatta.

berg&dalbana

Dear Frank

Alltså nu är det så där krångligt igen. Motorcykelmannen dök upp igen. Jag blev jätteglad - först. Sedan mesar han ur och kommer inte ner till oss, sitter bara hos grannen och vill att vi ska komma dit (vilket iofs var logiskt för de skulle ordna middag och vi hade ju inte ätit). Sedan beter sig grannen helt, och nu menar jag RIKTIGT JÄVLA SJUKT och mitt humör skjuts komplett i botten men som den idiot jag är stannar jag ändå kvar eftersom mr. MC är där.

När vi äntligen fått mat höjs naturligtvis humöret och det finns en stund av charm där. Sedan fegar han igen (vilket jag kan förstå eftersom jag har Dotter med mig).

Och sedan skickar vi rara intresserade sms precis samtidigt till varann. Ett litet gäng.

I mitt sista ställer jag en fråga, helt vanlig och rimlig och i synnerhet jämfört med de sms vi skickat innan.

Får inget svar.

Dagen efter skriver jag (redigerat namnen):

(Hans namn)!

Ledsen om jag skrämde dig (?) med mitt förslag att ses idag - men mitt intresse är lite större än snabba kramar/pussar i dörren hos (sponsorn) då och då. 

Eftersom du varken svarat ja eller nej till idag så gissar jag att du ångrar det du skrev igår? Du vill inte ses?
(Vare sig nu eller senare, menar jag - klart jag fattar att du kan ha andra planer för idag.)

Jag är lika nyfiken som igår, men ska vi ses mer får det vara utan (sponsorn). Och det här sms:et vill jag gärna ha svar på, så jag vet om jag ska släppa bollen eller inte.

Kramar/ (mitt namn)


och får snabbt detta svar:

Hej hej. Är också nyfiken på dig och träffar dig gärna utan (sponsorn) ;)
Idag var det lite stress med det som behöver hinnas med. Ska snart mot Sthlm igen och vore trevligt om vi gick på bio och käkade något gott tillsammans då :-). Kram



Jag svarar enkelt och korrekt att jag är på men vill ha längre framförhållning (än 36 timmar) för att kunna.

Sedan dess: tystnad. Kompakt.

Och jag är såååå less för nu har det varit så här i nästan tre år och jag (får naturligtvis skylla mig själv men jag) åker berg&dalbana för varje gång glimmar det till så himla ljust, inte bara något vanligt stjärnstoft utan übermagnesium, och jag kan inte fatta, vill inte fatta, att han ändå tänker gå miste om allt. Igen. Så dumt! Vi vore ju helt grymma ihop!

Som vanligt krockar allt som har med kärlek att göra i tretal. Den här i skolan kittlar min hjärna lika mycket nu som innan. Men vänta 18 månader? Då hinner jag ju testköra motorcykeln på vägen, innan...
... huu så jag tänker ;-) Men det gör jag. Tänker så, alltså.

Å andra sidan verkar det inte vara ett bekymmer. Den tredje i ekvationen sprattlar bara i utsidan av dammen; jag kan nog räkna bort den känslan.

Den otroligt mesiga motorcykelmannen, som inte ens kan klämma fram ett sms när han sitter på muggen och tex skriva 'ledsen det är mycket nu vi får höras i framtiden' som jag tycker är ett MINIMUM av kommunikation när vi gått igenom allt vi gått igenom innan - alltså, jag SER ju; intresset är uppenbarligen noll - men att man inte ens kan det för att vara hövlig? Han utmålar ett intresse, vill ses och bla bla bla (mat och sex) och sedan, så fort han inte ser mig längre, är jag borta.

Ååh, jag ser bättre nu Frank, när jag skriver till dig. Och jag har nog inget dilemma längre; jag kan ägna min tanke till den här 'omöjlige' mannen i skolan. Omöjlig på ett helt annat sätt alltså; jag känner honom ännu mindre och dessutom BÖR jag inte lära känna en lärare på det sättet. Innan jag gått ut skolan.

Kontentan är väl egentligen: inget blev kvar. De kommer alltid tre i flock och ändå är resultatet noll - igen.

Jag är lite trött.

På hela kärleksgrejen.

Igen.

(Att jag ens tittade upp från asfalten den här gången? Jag har ju bestämt mig för att inget annat är värt mer än att gå med blicken i backen!)

Å andra sidan väljer jag som vanligt säkra kort. Allt annat är för skrämmande.

En som gör närmanden fast han är upptagen.
En som bara snackar, noll verkstad.
En som är förbjuden.

Väldigt tryggt! Kan aldrig bli något. Så praktiskt. Då behöver jag nämligen aldrig vara utom mig av rädsla.

Och mot mitt bättre vetande: motorcykelmannen får några dagar till på sig. Sedan raderar jag hans nummer och tar bort honom från facebook. Någon måtta får det vara på hur mycket dörrmatta jag tänker vara.
Och när han hör av sig igen och berättar att han sitter och fikar med sin sponsor ska jag säga att de får ha det så trevligt. Inte kommer jag över i alla fall. Inte en gång till. Aldrig igen. Inte ett lillfinger tänker jag lyfta.

Under tiden kan jag njuta av att några ord i skolan då och då är riktigt intressanta. Mångfacetterad man det där. En framtida vän att dryfta spännande ämnen med?

Frank jag deppar lite över att jag ändå trillade in i det mänskliga mönstret och önskade mig kärlek. Så dumt, jag vet ju att jag inte passar in i det där!

Synd bara att jag verkligen gillar sex, annars kanske jag verkligen kunde bortse från relationer till 100%, inte bara 99,5.

Trööööött! Förlåt. Skriv och berätta om hur du har det istället.


PoK

väntar

Dear Frank

Alltså. Jag upptäcker att jag väntar. Upptäcker IGEN att jag väntar.

Nu när skolan börjar är det en person som jag verkligen ser fram emot att träffa.

Och jag vet inget om honom och har typ aldrig pratat med honom och han kan ha en annan läggning och han kan vara upptagen och han kan vara galen och han kan vara såå fel men jag är såå nyfiken.

Han ÄR så fel; det vet jag ju redan. Helt fel på så vis att han liknar (verkligen) ingen annan jag varit intresserad av innan.

Å andra sidan har ju alla de varit fel.

Vilket förstås sätter den här mannen i ett helt annat perspektiv.

Att det skulle kunna vara rätt. Bra. Rätt bra. Alltså.

Aaah. Tänker och tänker och tänker (för mycket) och kollar schemat. Har en nedräkning inombords. Som jag inte kan bortse ifrån och som vägrar låta sig förpassas till glömska.

Fast jag minsann har försökt, tro inget annat. Jag gör allt möjligt för att ignorera det.

Vad jag nu ska med det här till? Säg att nyfikenheten är besvarad - hur ska jag då hantera det?

Han ska ju betygsätta mig.
Det är som om jag vore 14 igen och idealiserar magistern.

En klasskompis berättade att hon noterat något men vägrade säga exakt vad - men hon avslöjade sig lite med att säga 'du får väl vänta ett och ett halvt år då'.

Gaah. Vänta. Vänta?! Som jag är så grymt bra på. Fröken-allt-borde-ha-hänt-i-förrgår. Vänta...

Ja ja. Det är ju i alla fall vad jag gör just nu.

Väntar.

volvo

Dear Frank, jag blir så glad när jag ser hans Volvo stå där. Och när den inte står där tänker jag 'nääe'.

Och han är så väldigt trevlig och rar och omtänksam och på pappret, du vet det teoretiska där man kan kryssa av ett antal punkter, där stämmer det väldigt väl.

Men när jag tänker på att kyssa honom. Eller att krypa ner nära och naken. Ja då vet jag inte. Jag känner inget alls då. Inget 'nej' heller för då skulle jag veta.

Och det är det jag inte gör. Vet alltså. Borde jag inte göra det vid det här laget?
Så det lutar alltså mot nej fast jag så gärna skulle önska? Jag börjar ana det nu.

För med Den Försvunne så visste jag ju nästan genast. Hade tiden och möjligheten funnits tror jag att vi satt på varann helt våldsamt bakom något hörn.

Eller - och det här kan vara signifikant - trånar jag efter Den Försvunne bara för att han är 'säker'? (Läs omöjlig. Som vanligt alltså.)

Men om jag inte vill kyssas... varför blir jag då så glad när jag ser Den Rara Finas bil?

Är det bara för att jag blivit så svårt präglad på Volvo genom åren?

Jag har mycket svårt att se att en Fiat skulle ha samma effekt.

Herregud.

Hjälp Frank, jag är helt sjuk.

icke kontanta - fråga icke

Dear Frank, mitt förakt för telenor växer. Nu har jag själv tabbat mig genom att inte sakna deras faktura, förmodligen med den omedvetna känslan 'varför betala för något som ändå inte funkar' men icke desto mindre: det klart jag ska betala deras fakturor. Naturligtvis ska det vara så. Så det gjorde jag. Det här är vad som hänt sedan...:

Telenor stängde av min telefon, samma dag som jag lade in fakturan hos banken.
Okej så långt; jag förstår dem. Det är okej.

Jag frågade dem och de sa då och sa idag, att innan de hann skicka mitt ärende vidare till inkasso så hann jag betala.
De har nu haft pengarna i över en vecka - men sätta igång min telefon? Icke.

På telefon säger de att
1. Jag har ingen skuld hos dem
2. De kan ändå inte sätta igång min telefon

Varför? undrar då jag.

'Vi kan se att pengarna var på vårt konto samma dag som vi senare skickade ditt ärende till inkasso men den som skickade vidare ditt ärende såg inte det då.'

Nej, okej. Så i värsta fall får jag betala även till inkassoföretaget för att de har skickat ett brev trots att skulden var betald - men varför kan då inte NI sätta igång min telefon - du sa ju nyss att jag inte har någon skuld hos er - och så får jag betala brevkostnaden till inkassoföretaget?

'Du måste betala till dem också.'

Men ni är ju två helt olika företag?

'Ja.'

Helt fristående från varann?

'Ja.'

Men trots att det är sju dagar sedan jag betalade min faktura till er så kan jag ändå inte få använda min telefon?

'Eh, nej.'

Fast jag har inget obetalt hos er?

'Eh, nej.'

Så om jag har en skuld till ett annat företag som är helt fristående från er, säg, tex vattenfall, eller kanske ikea, en faktura som jag ännu inte fått och än mindre förfallit ännu - då anser ni ändå att ni kan stänga av min telefon för det?

'Självklart inte!'

Nää, det tycker ju inte jag heller - så eftersom jag inte har någon skuld hos ER - och det inkassoföretag ni använder er av inte hann få iväg något brev innan falturan var betald - varför får jag inte tillgång till det abonnemang som jag är bunden till? Är det inte de som ska driva in inkassokostnaden i så fall?

'Vänta så ska jag prata med en kollega.'

Och här, dear Frank och mina damer och herrar, händer det som alltid händer hos telenor - jag blir bortkopplad. Och ingen jävel ringer upp, och det är väl lika bra det eftersom jag lånat en telefon för att kunna ringa dem.

Så jag köper ett kontantkort för att inte behöva använda andra människors telefoner. Och då blir det ännu värre:

Ringer jag från kontantkortet till deras kundservice (åh, vad det tar emot att inte sätta det inom sitationstecken!) slipper jag visserligen den evighetslånga upprabblingen av val jag kan göra - men det är å andra sidan OMÖJLIGT att få prata med någon.

Som kontantkortsinnehavare förväntas jag inte ha några andra frågor än om mitt saldo eller att vilja ändra svarsbesked i min telefonsvarare. INGET val om att få prata med någon.
Efter en minut och 25 sekunder kopplas samtalet automatiskt ned.

Inte ens den funktionen som finns ibland 'orkar du vänta länge nog' så kopplas du till telefonist, dyker upp.

Nu ska jag prova om det går att dölja mitt nummer så jag kan ringa dem igen och prata med dem.

Jag ser lite olika scenarion framför mig om vad som kan komma att hända - INGET av dem är något positivt.

berätta för mig/ avsluta med fyrkant

Dear Frank, jag vet att det blev långrandigt. Men jag vill att telenor ska svara på

• varför jag måste trycka in tiosiffrigt telefon/personnummer och 'avsluta med fyrkant' när det ändå inte leder någon som helst vart? Någonsin!
• varför de inte på månader har kunnat koppla rätt internt?
• varför de gillar att ha så många val innan man ens hamnar i rätt kö - särskilt om man ändå hamnar i 'vanlig kundtjänstkö' ändå?
• varför får omkopplade samtal som redan väntat 25 minuter i kö ingen egen gräddfil till den avdelning de nu lyckas koppla en till?
• varför det kostar pengar att få hjälp i butik men inte i telefon?
• hur en sex dagar gammal uppdatering kan innebära att jag inte kan komma åt nätet?
• andra dagar, när de inte anser att de har problem med sina egna telefoner, men då det är många som ringer - det är inte trevligt att bli automatiskt bortkopplad med motiveringen att det är många som ringer. Ibland har folk tid att sitta i kö.

(Säg istället 'vi rekommenderar dig att ringa tillbaka senare, om du ändå vill stanna i kön tryck...' Haha, 'tryck ditt personnummer, skostorlek i gummistövlar, ditt postnummer och siffran på ditt hus, skatteverkets omöjliga numrering av din lägenhet och din årsinkomst. Avsluta med fyrkant!')

JAG VILL HA MINA TUSENLAPPAR TILLBAKA!